FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 2
"Är du beredd?" Sa han, och även i operationskläder ser han ut som en grekisk gud. Jag tänker att jag drog turlotten när jag fick tillbaka honom efter alla dessa år.."Japp, nu ska vi äntligen få träffa den som gömmer sig där inne..."
"Du får själv gå till operationssalen" säger barnmorskan, "Vi vill att du rör dig så länge som möjligt". Okej, om det inte hade varit för den jävla katetern så hade jag inte klagat, men FAN vad den skavde den lilla biten vi skulle gå. Dom drog med en säng som jag skulle få ligga i sen när allting var klart och så gick vi över till operationsavdelningen. Där stod det en annan barnmorska och väntade på oss. "Hej! Här ska du få lite hårnät och ett till pappa också..kan du säga dina personuppgifter så ska jag bara kolla så det stämmer med armbandet?" Ja, Karoline bla bla bla. Här nånstans börjar jag gråta. Jag vet inte egentligen varför. Nervös, spänd förväntan, ja, det var nog en blandning av allt möjligt. Nu när jag tänker på det så börjar jag nästan gråta gen. Oh, hormoner.. Sköterskan säger att det är helt normalt att vara nervös, men snart är det över ska du se.. Det står i min journal att jag är förlossningsrädd så förmodligen vet alla om hur nervös jag är.
Vi går vidare och kommer in i ett annat rum där det står en våg på ett bord och lite andra grejer. "Hit ut kommer vi att ta din bebis direkt när den kommer ut från magen så vi kan väga och mäta den och se så att allring är okej".
Det är konstigt. Fastän man liksom var helt borta egentligen så kommer jag nästan ihåg vartenda ord av vad alla säger.
Vi går in i operationssalen och där står ett helt gäng och väntar. "Hej, jag heter bla bla och jag är narkosläkare", "Hej, jag heter blo bla och jag är sjuksköterska" och sen hälsar dom en och en allihopa, kirurgen, operationssköterskan och det kommer in ännu en kirurg tror jag det var. Barnmorskan och sjuksköterskan från avdelningen är också med fortfarande så sammanlagt springer det kanske 6-7 personer där inne.
Dom sätter mig på operationsbänken och börjar sätta på mig blodtrycksmanschett och pulsmötare på fingret och jag får dropp. (Äntligen, MAT!) Dom placerar Kevin på en stol framför mig och han håller mig i händerna. Jag gråter fortfarande så jag får en serviett av någon av sköterskorna. "Jag är så nervös över den här ryggbedövningen" säger jag och någon svarar "Ja, det är okej, det är snart över ska du se". Narkosläkaren kommer fram och förklarar hur allting ska gå till och ber mig kröka ryggen "som en katt". Lättare sagt än gjort med den här jäkla magen ivägen hinner jag tänka innan jag känner hur han börjar räkna mina kotor på ryggen. Han hittar rätt mellanrum där han ska sätta nålen och jag känner ett stick som typ ett blodprov man tar i armen. "Oj, var det inte värre än så här?" säger jag och fortsätter med att katetern är fan värre såifall..Han sticker ett par gånger till och sista gången känns det lite mer, som när man vaccinerar sig, när det spänner till när dom sprutar in vätskan. Lite mer obehagligt eftersom det är i ryggen och inte i armen, men ändå..
Efter 5 sekunder så känner jag att mitt vänstra ben "försvinner". Inte försvinner som i att jag inte känner det längre utan mer som att det somnar men jag fortfarande kan röra det. Sjukt konstig känsla, snart därefter så somnar det andra benet också och dom ber mig lägga mig ner på britsen.Dom placerar Kevin vid min vänstra arm uppe vid huvudet, och han håller mig fortfarande i handen och nu har jag slutat gråta. Man ser på honom att han också är nervös och illa till mods, men vi är förväntansfulla båda två ändå.
Snart ska vi äntligen få träffa vår bebis!
Kommentarer
Trackback
