FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 4
Jag får ett armband med ett nummer på och dom sätter ett likadant på bebisen. Barnmorskan dubbel och trippelkollar så att nummerna stämmer överens och efter det försvinner Kevin iväg med bebisen i famnen tillsammans med barnmorskan och sköterskan från avdelningen. Och där ligger jag, uppsprättad, törstig, känslosam och gråtfärdig. Jag känner fortfarande hur någon håller på där nere vid min mage.Jag rör lite på tårna och en av sjuksköterskorna utbrister: "Kan du röra dina tår?!". Ja, alltså jag känner ju mina ben.. dom sover men dom är inte helt borta. "Jaha, ja, men då kommer det inte dröja länge innan du får träffa din bebis!".
Kirurgen som nu är klar med sitt tackar för sig och försvinner ut. Nästa kirurg kommer in och presenterar sig, jaha, hej hej. "Ja, jag ska bara sy ihop dig här, det går ganska snabbt". Alla springer runt och gör en massa som jag inte ser på grund av skynket. En av sköterskorna som står bredvid mig och kollar mitt blodtryck frågar vad vi hade tänkt att vår lille kille skulle heta och jag svarar att vi inte visste om det skulle bli en tjej eller kille och eftersom vi har två tjejer sedan innan så trodde vi att det skulle bli ännu en tjej så vi har inte riktigt funderat ut nåt pojknamn. Vi pratar lite fram och tillbaka och sköterskan frågar om inte tjejerna har nåt namn som dom vill att han ska heta. "Mmmjo, svarar jag, men det är inte aktuellt. Kenneth kommer jag inte vilja döpa honom till!" Alla skrattar till och frågar var i hela friden dom har fått Kenneth ifrån. Jag berättar att det fanns en man i förra årets julkalender som hette Kenneth som var helt mysig och tjejerna gillade honom, och att vi från början funderade på ett namn som börjar med K eftersom vi båda har förnamn som börjar med K. Vi pratar lite mer om namn och vad man kan tänka sig att han ska heta då helt plötsligt kirurgen som står och syr ihop mig utbrister: "Alltså, detta blir så jävla snyggt!" Eh, jaha? Alla blir tysta och bara tittar på henne. "Ja, alltså, fy fan vad duktig jag varit här!" Jag ser ju inte henne så hon sticker huvudet över skynket och säger: "Detta kommer knappt att synas sen ska du se det blir bara ett lite vitt streck!" Alla börjar skratta och även fast jag känner mig ganska utelämnad när jag ligger där naken på britsen så är det en ganska avslappnad stämning i operationssalen.
Kirurgen som sytt mig tackar för sig och sköterskorna börjar montera ner stativet som jag har framför ansiktet. Dom drar bort operationspappret från min mage och jaha, var det så mina fötter såg ut sist jag såg dem rakt uppeifrån? Och den här magen, är den verkligen min? Helt skrynklig och ihopsjunken. Jag tänker att träning och promenader med vagnen står som nummer 1 på min to-do-list efter att det här kejsarsnittet läkt ihop.. alla sköterskorna utom en tackar för sig och den sista kör ut mig från rummet. Vi stannar precis utanför och väntar på att någon ska komma och köra min säng, för det finns tydligen speciella personer till det. "Transport" kallas det. Ja, jag ska nog aldrig jobba som en sån iallafall. Bara köra omkring sängar på sjukhusområdet. Kul.
Transporten kommer och dom lyfter över mig från operationsbritsen till min säng med en sån lift dom har på äldreboenden. Jag säger att jag nog kan krypa över själv, men det får jag tydligen inte. Vi kör vidare genom kulvertarna och jag hamnar på uppvaket till slut. Den sista sköterskan tackar för sig och lämnar över mig till uppvakspersonalen. "Alltså, jag känner mina ben" säger jag och dom tittar konstigt på mig. "Redan? Ojdå, ja då behöver du inte stanna här så länge. Men ligg här och vila en stunda bara så vi kan hålla lite koll på dig."
Okej. Jag frågar om jag får lov att dricka nånting nu för jag har varit torr i halsen sen klockan 7 imorse.. Jovisst, jag får ett glas vatten och det har nog aldrig varit så gott..
Jag ligger där en stund och filosoferar och efter en stund kommer sköterskan tillbaka och frågar om jag kan lyfta benen. Jag lyfter och sprallar runt med dom lite, förklarar att dom sover ju fortfarande men att jag känner dom ändå. "Kan jag inte få träffa min bebis nu?" frågar jag och hon säger att det går bra, jag berhöver inte ligga kvar där. Hon ringer en ny "transport" och det kommer en tjock liten gubbe och hämtar mig.
"Perinatal nästa" säger han, nu ska du få träffa din bebis!
Kommentarer
Trackback
