FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 5
Den lilla tjocka gubben kör mig genom kulvertarna och när vi står i hissen säger han: "Idag ska jag äta jordgubbar till middag" Jaha, "Så taskig du är" säger jag "Jag har inte fått äta nåt sen igårkväll... vad är klockan egentligen?"
Han skrattar till och svarar att den börjar närma sig halv tre och jag bara längtar efter den utlovade förlossningsfikan som ska komma till rummet så snart man är tillbaka. Vi kör in på avdelningen och får äntligen komma in på mitt rum. Där ligger Kevin med vår lilla bebis på sitt nakna bröst som jag bett honom. Jag ville att bebisen skulle få komma ut och ligga hud mot hud så den inte skulle känna sig så ensam.
Hej bebis! Han kommer och lägger honom i min famn och jag har aldrig sett nåt så litet, skrynkligt och älskat det så mycket redan vid första ögonkastet. "Titta på honom, han är helt perfekt" säger Kevin igen. "Så fin han är". Han berättar att han väger 3,6 kilo och är 50 cm lång. Som en medelsvensson. Klockan 12 gick vi från avdelningen till operationen och 12,33 är han född. Snacka om en snabb förlossning :)
När jag ligger där i min säng med honom i famnen så får jag en sån känsla ni vet, som när man ser sig själv uteifrån. Det känns som jag står bredvid sängen och tittar på mig själv och bebisen och allting känns helt sjukt overkligt. Mamma. Från och med nu är jag en mamma. Hon som vet bäst, och mest. Hon som tar hand om en och som alltid kommer att finnas där och ge kärlek. Nu är jag en sån. Jag ska ge allt jag har och bli världsbäst på det!
Efter en stund kom till slut den efterlängtade fikan med en liten svensk flagga och "champagne". Eller äppelcider var det nog iallafall. Så där satt vi och skålade med vår lilla bebis i famnen.
Till att börja med i det här mammeriet så skulle jag försöka amma. Det gick ju sådär. Eftersom det blev kejsarsnitt så sätter inte mjölkproduktionen igång så det kom liksom ingen mjölk och han ville inte heller suga särskilt bra på mitt bröst, han fick liksom inte nåt bra grepp alls. Han åt alltså ingenting alls det första dygnet, men tydligen så var inte det så ovanligt ändå. Dom berättade flera gånger att bebisar är så chockade av att komma ut och dom har en massa fostervatten och grejs kvar i magen så dom mår ändå lite illa dom första 24 timmarna. Okej. Så jag fick iallafall låna en bröstpump så att mjölken skulle rinna till så där satt jag med min bebis och försökte amma en stund och efter det så pumpade jag en stund. Inte direkt vad jag hade tänkt, men jaja, det löser väl sig tänkte jag. Det första dygnet passerade och när han fortfarande inte ville äta så blev jag orolig och till slut så fick vi lite ersättning att ge honom. Från en kopp. För att ge från flaska var ajabaja, då kommer han inte vilja suga på bröstet sen var svaret. Okej, så vi matade vår lilla bebis med en kopp och pyttelite ersättning. Jag bara grät och grät eftersom det kändes som ett sånt stort misslyckande att amningen inte ville fungera och när han väl sen fick grepp och började suga så gjorde det så fruktansvärt ont.. fortsättning följer på det här med amningen..
Iallafall så när vi legat där nån timme och bedövningen börjar släppa så känner jag hur den jävla katetern skaver igen. Nästa gång barnmorskan kommer in frågar jag om hon kan ta ut skitet och hon svarar att jag måste kunna stå och gå själv först. "Ja, men då gör vi det nu då" säger jag och hon hjälper mig upp på benen. Smärtan där var inte att leka med, benen ville egentligen inte alls vara med mig heller men jag tänkte inte ha äckelkatetern längre än nödvändigt. Det gick inte att sträcka på sig alls, så som en fällkniv tog jag ett par stapplande steg. "Jodå, men detta ska nog gå ska ni, se, ni kan nog ta ut den nu" Tacksamhetskänslan när dom tog ut den var enorm, min stackars kisseblåsa har nog aldrig varit så glad.
Kevin stannade hos mig första natten och det var tur för dom fyra stegen till toaletten var precis jag orkade gå, sen ville kroppen svika mig och jag ville helst svimma av. Första natten gick och bebisen sov inte alls. Det gjorde han inte i magen heller på nätterna så det var väl den rytmen han hade i sig fortfarande, han låg och sprallade i sin lilla plastlåda som vi kunde köra runt honom i. Inte mycket till skrik alls utan han låg bara där och tittade och sprallade :)
Fortsättning följer..
Kommentarer
Trackback
