Where did my life go?
Det är så konstigt ibland.. när man bara känner att livet passerar.. det bara går förbi, stannar inte, vill inte ha med en att göra, hälsar inte ens, känns som en avlägsen vän.. det bara går och går och går.. alla andra verkar komma någonstans, ha ett liv dom trivs med, tycker allting är en dans på rosor..
Mitt liv verkar bara gå, det händer ingenting, jag står och stampar på samma ställe och kommer ingenstans.. simmar mot en ström som aldrig verkar ta slut.. det blir bara mer och mer vågor och ibland känns det som om jag inte orkar kämpa emot. det känns som jag inte kan andas.. det känns som jag långsamt drunknar i mig själv..
Man går dag ut och dag in och väntar på att något ska hända, vad väntar man på egentligen? Bättre tider? Högra lön? Någon att älska?
Tiderna blir inte bättre.. kärleken försvinner.. skiter i en, bryr sig inte ett smack, vandaliserar det självförtroendet och den styrka man tror man byggt upp inom sig. Allting rasar samman. Och man sitter ensam kvar.. helt tom inombords. Undrar om det verkligen går att reparera. Orkar man ta tag i det? Till vilken kostnad? Att samma sak händer igen? Är det värt det?
När försvinner den ständiga oro som finns i själen? När ska livet stanna upp och bjuda tillbaka?
Jag har minnen, minnen som förföljer.. som jag bara vill ska försvinna.. minnen som är plågsamma att gå och bära på.. en tid man bara vill ska komma tillbaka.. men den tiden kommer aldrig igen.. det är därför det är just minnen.. sånt man minns.. sånt man helst av allt vill glömma, men ändå inte..
Jag har en svacka.. jag har slutat tro på min egen förmåga, förmågan att va glad, se framåt och ändå vårda dessa helvetes minnen. Jag känner inte mig själv längre. Jag vet inte vem jag är. Jag tappade mig själv nånstans längs vägen mellan panikångestattacker, sammanbrott och meningslös kärlek och jag verkar inte hitta tillbaka..
Meningslöst jidder..
Kommentarer
Trackback
