Jag förstår inte, från att ha haft ett par ganska jämna 2-3 månader där jag legat och surfat på en ganska hög våg har jag gått till att bli värsta psykfallet.. eller det känns så iallafall.. innan har humöret legat på en ganska jämn nivå, men nu.. alltså.. det är jävligt höga berg och avgrundsdjupa dalar.. det kan ändra sig på 10 minuter, har jag en dal som är djup som atlanten och det känns som jag är helt ensam och ingen i världen tycker om mig och alla mina vänner har bara stuckit all världens väg kan det vara bra igen efter ett telefonsamtal.. har jag ett berg som är högt som Mount Everest där jag känner att jag äger världen och jag älskar mitt liv kan en konstig mening i ett sms göra att jag sekunden senare sitter och gråter som värsta tonåringen. Igår grät jag som ett barn när jag lämnade lägenheten och Mulle bakom mig.. och inatt vaknade jag och blev arg så in i helvete för att Elvis ordbajsade nånting som jag tyckte lät fel i mina öron, kunde fan inte somna om på en timme så arg jag var. Jag förstår inte hur det blev så här, jag tror det är mitt jävla kontrollbehov som får sig en helvetes törn när jag har någon annan än min katt nära mig.. för katten kan man ju kontrollera mer eller mindre, det varken kan eller vill jag göra med en annan person. Så här är jag inte i vanliga fall, jag känner inte igen mig själv. Jag förstår inte hur du står ut med mig.

Helt sjukt.. jag måste börja plana ut, jämna ut kanterna och komma ner på jorden..

Hur gör man?