Urk
Då var det begravning imorron. Fy fan. Det kommer att bli sjukt jobbigt. Jag kommer att gråta som ett djur. Bara att se hur dåligt min moster och mina kusiner mår kommer att krossa mitt hjärta. Jag lider verkligen med dom.
Min moster och Bob har ändå varit tillsammans i typ 20 år så han har blivit som en pappa för Skalle och Lissan.
Kan inte ens föreställa mig hur det hade känts att förlora min egen pappa. Han är ju halva mig liksom. Han är den som förstår min lugna, tillbakadragna sida och min mamma är den som förstår bitchen i mig.
Fy fan, jag får ångest bara jag tänker på det.
Men, imorgon är det dags att säga hejdå till Bob. Bob med sin mustasch. Han som myst i sin hörna vid fönstret på julafton för att det alltid är för varmt hemma hos mormor. Han som alltid suttit brevid min moster och inte sagt så mycket eftersom det inte är nån idé när min moster, mormor och mamma sätter igång. Då kan man lika bra va tyst.
Begravningar får alltid en att minnas, första begravningen jag var på var min morfars. Jag kan fortfarande komma ihåg hur min mormor skriker i telefonen när jag ringde dit dagen han dog. Jag hör fortfarande orden eka i huvudet.. "Pappa håller på att dö, pappa håller på att dö!" Hon trodde att det var min mamma som ringde. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen på sjukhuset då sjuksköterskan ville tvinga mig att gå in och se honom en sista gång, min mamma fick säga till henne att sluta. Jag ville inte se honom, jag ville komma ihåg min morfar som levande.. inte som något livlöst skal i en sjukhussäng. Och det är jag fortfarande glad över idag, elva år senare. Jag kan fortfarande komma ihåg hur han luktade, min morfar. En blandning av rakvatten och öl och.. morfar liksom. Han visslade alltid, sådär lite för sig själv. Och han skämdes för alla sina tatueringar, han var gammal sjöman och hade flera stycken på armarna. Jag saknar honom. Varje gång jag kör förbi kyrkogården så vinkar jag till honom. Alltid. Bob ska ligga på platsen brevid.
Förra begravningen jag var på var för min tekniker Niklas. Han dog helt för ung i en motorcykelolycka. han var speciell Niklas och vi stod varandra nära. Han var modellsnygg och jag mobbade alltid honom för det. Brukade sluta med att vi jagade varandra i korridorerna när jag jobbade på PNB, han brottade ner mig och kittlade mig till jag inte kunde andas. När vi kom hem till hans föräldrar på minnesstunden så log hans mamma när hon hälsade på mig och sa: "Dig har vi hört mycket om"
Det värmde att höra och det är sånt som man aldrig glömmer.
Men imorgon är det Bobs dag.
Denna psalmen är så fin så jag bara kan börja störtböla nu på direkten.
Om jag nånsin skulle dö i förtid, eller ja, när jag dör helt enkelt, vill jag ha denna på min begravning. Och min Gun ska naturligtvis sjunga den. För att jag älskar Guns sångröst, och jag älskar Gun, hon är min Best Friend Forever. Men jag vet att Gun aldrig skulle vilja att jag sjöng på hennes begravning. Vi skonar alla den upplevelsen ;)
Min moster och Bob har ändå varit tillsammans i typ 20 år så han har blivit som en pappa för Skalle och Lissan.
Kan inte ens föreställa mig hur det hade känts att förlora min egen pappa. Han är ju halva mig liksom. Han är den som förstår min lugna, tillbakadragna sida och min mamma är den som förstår bitchen i mig.
Fy fan, jag får ångest bara jag tänker på det.
Men, imorgon är det dags att säga hejdå till Bob. Bob med sin mustasch. Han som myst i sin hörna vid fönstret på julafton för att det alltid är för varmt hemma hos mormor. Han som alltid suttit brevid min moster och inte sagt så mycket eftersom det inte är nån idé när min moster, mormor och mamma sätter igång. Då kan man lika bra va tyst.
Begravningar får alltid en att minnas, första begravningen jag var på var min morfars. Jag kan fortfarande komma ihåg hur min mormor skriker i telefonen när jag ringde dit dagen han dog. Jag hör fortfarande orden eka i huvudet.. "Pappa håller på att dö, pappa håller på att dö!" Hon trodde att det var min mamma som ringde. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen på sjukhuset då sjuksköterskan ville tvinga mig att gå in och se honom en sista gång, min mamma fick säga till henne att sluta. Jag ville inte se honom, jag ville komma ihåg min morfar som levande.. inte som något livlöst skal i en sjukhussäng. Och det är jag fortfarande glad över idag, elva år senare. Jag kan fortfarande komma ihåg hur han luktade, min morfar. En blandning av rakvatten och öl och.. morfar liksom. Han visslade alltid, sådär lite för sig själv. Och han skämdes för alla sina tatueringar, han var gammal sjöman och hade flera stycken på armarna. Jag saknar honom. Varje gång jag kör förbi kyrkogården så vinkar jag till honom. Alltid. Bob ska ligga på platsen brevid.
Förra begravningen jag var på var för min tekniker Niklas. Han dog helt för ung i en motorcykelolycka. han var speciell Niklas och vi stod varandra nära. Han var modellsnygg och jag mobbade alltid honom för det. Brukade sluta med att vi jagade varandra i korridorerna när jag jobbade på PNB, han brottade ner mig och kittlade mig till jag inte kunde andas. När vi kom hem till hans föräldrar på minnesstunden så log hans mamma när hon hälsade på mig och sa: "Dig har vi hört mycket om"
Det värmde att höra och det är sånt som man aldrig glömmer.
Men imorgon är det Bobs dag.
Denna psalmen är så fin så jag bara kan börja störtböla nu på direkten.
Om jag nånsin skulle dö i förtid, eller ja, när jag dör helt enkelt, vill jag ha denna på min begravning. Och min Gun ska naturligtvis sjunga den. För att jag älskar Guns sångröst, och jag älskar Gun, hon är min Best Friend Forever. Men jag vet att Gun aldrig skulle vilja att jag sjöng på hennes begravning. Vi skonar alla den upplevelsen ;)
Kommentarer
Postat av: grannen ovan
Gråter nästan bara jag läser inlägget.. alldeles för många som dött den senaste tiden på helt meningslösa sätt tycker jag! =(
Skickar en tanke till er...
Postat av: Gun
Allt för dig hjärtat! Jag sjunger den till och med på engelska för dig ;) Efter jag harvat mig igenom dannes Caroline.. HUr snyggt det nu kommer låta mellan hulkningarna... Du får jätte gärna sjung för mig om du vill =)
Nej nu pratar vi inte mer om detta tycker jag!
Trackback
