Det är vissa som inte förstår det här med att blogga. Eller att Twittra. Det är många som idiotförklarat mig för att jag bloggar. Och för att jag twittrar. För att dom helt enkelt inte vet vad det innebär. "Sånt är till för dom som inte har nåt liv!" Har jag nog fått höra typ 120 000 gånger. Vaddå inget liv? Vet ni hur mycket nytt folk jag lärt känna genom t.ex. Twitter?  Och hur är det med bloggen? Jag hittade min kära granne genom våra bloggar. Och även min andra granne hittade mig här. Det är synd att folk inte kan öppna sina sinnen och ge det en chans. Det är kul bara man vågar ge sig in i det och vara öppen, våga lära känna nya människor.

Bloggen har ju också gjort mycket för mig som person. Jag tycker att jag är mer öppen tack vare bloggen, jag känner att det som var så svårt att få ut i ord innan är inte så svårt längre. Och är det jobbigt skriver jag om det och det känns faktiskt bättre. Att se sina känslor i ett par meningar, det hjälper mer än man tror. Dom som inte bloggar eller skriver dagbok eller whatever, kanske inte förstår det men så är det.

Jag har ju valt att begränsa bloggen. Inte visa hela mig själv. Jag har valt att inte dela med mig av tex vilka killar jag träffar, eller vad jag känner för dom. Jag gör inte det förrän det börjar bli allvar iallafall. Det finns helt för många och stora ögon som tittar här. Jag delar inte heller med mig så mycket av min sjukdom, min panikångest. Mest för att jag inte vill att folk ska döma mig efter den. Men å andra sidan vill jag skrika ut till hela världen att jag inte mår 100% alltid, eftersom det finns så många som mår likadant men skäms för det eller tror det är nåt fel. Det är inget fel, det är bara hjärnan som överarbetar, det är det man måste lära sig.  

Så. Ni som tar er tid till att förlöjliga mig som bloggare. Har ni inget bättre för er? Om detta nu är så löjligt, vad gör ni här då?

Be gone.