KBT
Då kör vi lite sånt som jag egentligen inte vill dela med mig av, men jag behöver skriva av mig. Take me or leave me. Detta är jag.
Jag har börjat med min KBT-terapi. Vilket då betyder Kognitiv beteendeterapi. Eftersom jag är knäpp. emellanåt. Eller liksom inte knäpp men ändå knäpp. Fram till ungefär nu har jag allttid tyckt jag var konstig som led av panikångest. Jag har låtit det hindra mig alldeles för länge. Och jag har skämts för det. Och jag är verkligen tacksam för att jag har fått denna chansen att va med i denna formen av terapi. Det är inte många som kommer in hit. Jag har min mamma att tacka för allting. Det är hon som stått och skrikit inne på vårdcentraler och psykakuter, ringt överläkare och inte tagit ett nej som svar.
Det är först nu jag verkligen har förstått att det verkligen kan drabba vem som helst. Innan har jag trott att det bara drabbar svaga människor utan självinsikt och självkänsla, och jag har känt mig svag och konstig. Men nu förstår jag verkligen att det finns i alla grupper, alla samhällsklasser.
I min grupp är vi åtta stycken. Och vi är verkligen olika. Det är hon, champagneludret jag irriterar mig på när jag är ute.. det är han som är tatuerad över hela kroppen och ser ut som han inte bryr sig om nänting.. det är hon, tvåbarnsmamman som har ett stadigt liv i förorten. Sen har vi hon som gjort karriär, med snygga, dyra kläder.. och han som pluggar och bor på möllan och inte ser ut att ha ett problem i världen. Alla har vi detta gemensamt. Vissa har större problem, andra har mindre.
I onsdags pratade vi om tankefällor. Hur bara tanken kan få oss att må dåligt. Hur vi intalar oss själva att något är fruktansvärt och det kommer gå åt helvete, och hur man ska lära sig att tänka om. En "normal" människa kommer över det på ett par minuter. Men lider man av panikångest utvecklas det till att bli det enda man tänker på, och till slut äter det upp en inneifrån och man mår så fruktansvärt dåligt att kroppen inte vill fungera normalt.
Vi pratade också om hur vår ångest visar sig, hur det känns. När det är riktigt illa för mig så känns det som om huden brinner. Det känns som hela jag ska brinna upp och hjärtat slår i 250. Efter mötet kom en av tjejerna fram och nästan grät för att hon trodde att hon var den enda som hade det så. Hon trodde det var nåt fel på henne, att hon var sjuk, eller att hon hade nån form av hudcancer. Till slut så stod vi nästan och grät tillsammans. Jag kan säga att detta verkligen är första gången jag känner att det är någon annan som kan säga "jag vet hur det känns".
Det är inte det att mina vänner inte stöttar mig, eller gör allt för att jag ska må bra. Dom är verkligen dom bästa vännerna man kan önska. Men det är ändå så att ingen kan veta hur det verkligen känns. Ingen kan veta hur det känns när man tror hjärtat ska hoppa ur kroppen så hårt och fort det slår, eller hur det känns när huden brinner.
För mig så är ju inte min ångest ett jättehinder, det går i vågor. Jag får mina psykbryt. Just nu är det inte särskilt illa, men för typ en månad sen var det. Vissa av personerna i min grupp kan inte ens tänka tanken av att gå ner till affären utan att få en panikattack. Det är hemskt, hur hjärnan kan spela oss spratt. Att få oss att tro att vi känner och mår på ett speciellt sätt, fastän det egentligen inte är så.
Welcome to my world
Så skönt Karoline, att du fått träffa andra med panikångest, man känner sig verkligen ensamast i världen när man inte får prata med någon med samma problem!
kramar!
Tro mig. I know how it feels. Feel for u!
Det blir bättre, när man lär sig tänka annorlunda, ifrågasätta tankarna och inte falla för de där jävla kräken till killar.
Det värsta hände mig igår på min gruppterapi. Jag satt och storlipade. Trodde ingen kände som jag. Trodde jag var knäpp. Det värsta av allt - det är fifty medfött och fifty uppväxt. Alltså inte mitt fel, det är det värsta av allt. För det mesta handlar om skuld, skam och rädlsa - när man väl lärt sig identifiera känslorna rätt.
Ta hand om dig, you can do it!
/Liggets-före-detta-knäppa-stalker-borderline-tjej
Har också gått i KBT och det är verkligen jättebra! Trots att jag gick in med inställningen att det säkert inte skulle hjälpa mig så gjorde det det och jag blev till sist en "normal" människa igen ;) Hoppas det går lika bra för dig och lycka till!
Visste inte :( Du är stark Karro!!
