Life as I know it
Har precis varit och jobbat på LdBs hemmamatch. Jag står i VIP-rummet där och serverar mat och är allmänt trevlig. Ja, jag kan faktiskt vara det. Tro det eller ej.
VIP-rummet är till för sponsorerna och deras bjudfolk. Jag förundras alltid över hur viktiga folk tror att dom är. Och hur dom nedvärderar mig och tjejerna som ställer upp och hjälper till. Helt otroligt. Ibland vill jag bara skrika dom rakt i ansiktet "vem i HELVETE tror du att du är, idiotjävel!". Dom värsta är spelarnas pojk/flickvänner som tror att dom äger hela världen, inklusive mig. Helt sjukt, dom själva har inte gjort ett piss mer än att råka vara tillsammans med den ena vänsterbacken i A-laget. För helvete. Imponerande. Verkligen.
Jag imponeras inte ofta av folk. Speciellt inte folk som tror att dom är jävligt viktiga även om dom är fullkomliga losers. Jag har så många exempel på personer som lever som kungar på helgen, vaskar champagne fram och tillbaka och smäller tusentals kronor för att brudarna ska bli imponerade, men sen delar en lägenhet med en polare och jobbar 12 timmar om dagen för att ha råd att nästa helg göra samma sak. Varför vill man leva så?
Jag imponeras av människor som har sett världen, som verkligen har levt sitt liv till fullo. Eller människor som ger av sig själv för att andra ska må bättre eller få ett bättre liv. Jag önskar att jag själv vågade lite mer. I mitt nästa liv ska jag göra det, typ bli läkare och jobba för Läkare utan gränser. Samtidigt som det hade varit sjukt jobbigt tror jag att min får ut så jävla mycket av det, som person. I detta livet får jag satsa på att se världen, så i vinter blir det nog Thailand igen :) Det behöver man efter denna jävla regniga sommaren.
Så jag hoppas att jag i mitt nästa liv blir smartare. Denna hjärnan hade ju aldrig klarat en läkarutbildning!
Kommentarer
Trackback
