Man börjar ju närma sig de 30
Då är man snart där. 7 månader och 3 dagar kvar. Och jag har redan sjuka nojor. Jag är ganska mobbad av min umgängeskrets för det, alltså för att jag tycker det ska bli så jobbigt att fylla 30. Det är inte alls kul och jag ser inte alls fram emot det som vissa. Tex Yoda. Hon ser fram emot att bli äldre, men det måste ju vara nåt fel på henne. Vem fan VILL bli äldre liksom?
Det jag tycker är mest jobbigt är ju att jag inte ser mig själv som vuxen. Jag känner mig fortfarande som 20-something (eller 16 när jag tredje gången på en vecka ser Twilight)
Jag vill inte ha ansvar för mig själv. Om jag ska börja ta ansvar för mig själv så väljer jag fan att spänna fast mig i en säng och så får jag ligga där, hög på diverse preparat, resten av livet. Jag är så jävla kluven om allting. På ett sätt så vill jag bara lugna ner allt, köpa ett hus och bli på smällen. Få en unge och bara leva familjeliv. Men å andra sidan så vill jag bara springa iväg, skrikande i panik från mig själv, för att jag ens tänker sånna tankar. Den sidan av mig vill fortfarande leva dag för dag och inte alls bry mig om vad som händer imorgon. Tänk att behöva ha ansvar för nån annan än mig själv som ska ha mat och lek på tider som jag inte alls känner för att äta eller leka.
Och så pressen. Den jävla pressen att snart vara 30 (!!) och inte ens veta om man har eller ska skita. Det är det jobbigaste. Så jävla splittrad är jag.
Nä, men så jag tar och struntar i den där 30-års dagen. Jag hoppar över den helt enkelt.
Jag stannar på 29.
Kommentarer
Trackback
