Det här med att allt ska göras tillsammans
Jag har funderat länge på en sak. Det här med par som ska göra allting tillsammans alltid. Att man ALLTID ska dra med sin andra hälft på allting man ska göra. Why oh, whyyy?
Jag stör mig på det sjukt mycket. När man skulle råka hamna på ICA Maxi den dagen då alla småbarnsföräldrar ska storhandla tillsammans, hela familjen och alla barnen. Varför vill man dra med sig sina två-tre barn till affären när man vet att dom kommer att tycka det är sjukt tråkigt, springa och dra i allting och tjata om saker dom vill ha?
Vi storhandlar inte alls. Vi turas om och handlar typ varannan dag istället. Det blir mer effektivt och man sparar pengar på det också. Du handlar bara precis det du behöver och i stort sett ingenting annat. Ibland kan jag tycka det är mysigt att storhandla själv, utan en man bredvid mig som suckar över att det tar lång tid, men det är ytterst sällan det händer. Kanske bara någon gång varannan månad eller nåt.
Ullared är ett annat bra exempel. VARFÖR ska du hålla på och dra med din man dit? Kevin var med mig en gång och sen sa han "aldrig mer". Det är ju sjukt mycket skönare och roligare att gå där själv och inte behöva stressa för att någon tycker att det är jobbigt.
Att handla kläder till mig själv och barnen drar jag inte med honom på heller. Hur många gånger har man inte sett kvinnor komma med sina män i släptåg på damavdelningen på H&M. Han ser ut som om han dör en tortyrliknande död varje gång hon drar fram ett nytt plagg hon ska prova. Kevin har, som många andra män, brist på någott hormon som gör att han inte kan ta på tjejerna någonting som matchar alls. Det kan vara fodrade rutiga kjolar tillsammans med blommiga linnen som åker på mitt i högsommarvärmen liksom, så att det är jag som handlar barnens kläder och lägger fram vad dom ska ha på sig på morgonen. Det blir bäst så. Jag skyller en del av det på hans bohemiska sida.
Kevin har fått vänja sig vid mitt sätt att se på det här med tillsammansheten. Jag klarar inte av att sitta ihop vid höften konstant, fastän jag älskar honom med hela mitt hjärta så behöver man faktiskt sin ensamtid. Både med sig själv och sina vänner och han behöver det med barnen. Lillharpan och jag pratade om det i helgen och det var som hon sa: "Vissa män hade gett sin högra hand för en kvinna som inte tvingar med honom på allting".
Hon är så klok, den lilla harpejävlen :) Förresten så har jag paxat en harpa som står hemma hos Kevins föräldrar! Den ska få en fin plats på nåt fint ställe i huset.
Så kan jag sitta där i nåt hörn och spela och titta snett och vara bitter när jag känner för det. Jag längtar!
Kommentarer
Postat av: Manuella
hahaha...klockrent! Har sagt samma sak länge! Jag har portat maken på ullareds resor. Han var med en gång och fy fan vad jobbig han var!
Trackback
