Semesterminnen del 2
Så att flygresan och allting gick bra, trots en spricka i en liten fot och vi kom fram till hoitellet lite senare på eftermiddagen. Checkar in och får rummet på våning 10. OH. Ångest, jag hatar att åka hiss.
Jaja, det är ju bara att komma över. Man vet ju att man ska stå i den klaustrofobiska dödsfällan minst 5 gånger varje dag, och att gå upp till tionde våningen varje gång är out of the question för latmasken Karoline. Det räcker att jag går upp till våning 4 varje dag på jobbet. Och sen upp till våning 6 i parkeringshuset varje dag när jag ska hem.
Jaja. Samtidigt som vi börjar gå mot hissen får båda barnen en blixt från klar himmel och börjar tävla mot hissknappen. I detta nu så förstår vi att detta kommer vi att få kämpa med hela semestern. Varenda gång vi ska in i hissen och upp eller ner ska det tryckas på knappar och båda barnen har nån jäkla knapp-fetisch. Sjuåringen hinner ju oftast först, vilket resulterar i att sexåringen blir sur eller utbrister "Det är faktiskt ingen täääävling!".
Jaha, ja, skitsamma, det är ju bara att stå ut. Senare skulle vi upptäcka att det även är så sjukt intressant att öppna dörren in till rummet. (Ni vet med ett sånt nyckel-kort som man sen sätter i en liten hållare precis innanför som gör att elen går igång) Så hela veckan var det konstant tävling om vem som kom först till hissknappen, vem som kom först IN i hissen och kunde trycka på knappen till vilken våning vi skulle OCH vem som frågade först efter nyckelkortet till rummet.
Dom sista dagarna var det även sjukt roligt att gå in och låsa dörren och lämna mig och Kevin utanför. Utelåsta.
Men om mina kära bonusbarn skulle läsa detta nångång i framtiden: Jag älskar er ändå, trots er ständiga tävlan och er knapp/nyckelkorts-fetisch, Puss! :)
Kommentarer
Trackback
