Att tycka synd om
Eftersom jag hade 5 semesterdagar kvar att ta ut på mitt gamla jobb så är jag ledig denna veckan och på måndag är det dags att starta på det nya :) Jag är riktigt nervös, men hoppas på att det ska flyta på. Det är mycket som är nytt, men jag kan ju mycket och hoppas att jag ska komma in i allting snabbt.
Denna veckan är det barnvecka och igår när vi åt middag (jag lagade lyxmiddag igår, köttfärslimpa!) sa sjuåringen: (som fyller 8 på fredag)
Alltså, det är faktiskt jättesynd om mig!
Jag och Kevin; jaha, är det synd om dig, är du sjuk eller?
Sjuåringen: Nää, men att jag inte hör så bra!
Suck, jaha, vi förstod ju direkt att det är någon som har sagt till henne att det är "synd om" henne för att hon har hörapparat, hon hade inte kommit på det alldeles själv. Hon tänker inte ens på den.
Precis då så ser jag nånting ute i grannens trädgård mittemot. Det är vår granne på vänster sida, Gunnar 81 år, som har varit inne hos Roland 70 år, och fått hjälp att betala sina räkningar. Gunnar varken ser eller hör någonting, och när han går flyttar han fötterna 5 cm framåt för att han har ont nånstans förmodligen, han är gammal helt enkelt. Men iallafall så skulle han gå ut genom Rolands grind och står med båda händerna framför sig och försöker hitta grinden (som en blind), det tar honom ett par minuter och när han väl hittar grinden och går ut så går han sakta, sakta framåt med sina 5 centimeters steg. Vi står i fönstret och tittar på honom allihopa, även granntjejen som äter hos oss.
Jag: Där ser du en det är synd om, sjuåringen, han varken ser eller hör och han kan knappt gå. Lite annorlunda mot dig va?
Granntjejen: Ja, Gunnar är det synd om, ser du sjuåringen? Han kan ju inte ens se var han går, han borde ha en blindkäpp.
Så då förstod hon att det är inte är så synd om henne. Och man kan ju inte gå och tycka synd om sig själv ett helt liv. Det mår man inte bra av. Men det gick nog in att hon trots allt inte har det så svårt, det finns andra som har det värre.
Kommentarer
Trackback
