FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 6
Första morgonen på avdelningen och Kevin gick och hämtade frukost till mig. Jag fortsatte med amningsförsöken men det kom ingen mjölk och bebisen ville inte ta rätt grepp om mitt bröst. Det kom in sköterska efter sköterska som skulle hjälpa mig och det gick inte alls. Till slut fick vi tips om att handla en amningsnapp i gummi som finns på apoteket, så Kevin körde iväg och fixade det. När jag väl fått på den så funkade det bättre, han fick in hela i munnen och kunde suga bättre, men fortfarande inte någon mjölk och det gjorde fortfarande ganska ont.. hela det andra dygnet gick och även fast jag pumpade och pumpade så kom det inte någon mjölk alls. Två, tre droppar kunde det komma och sen inget mer. Eftersm man i sin enfald tror att amningen ska vara lätt och att den bara ska fungera av sig själv så blev jag ju frustrerad och grät när det inte gick och allting kändes helt hopplöst. Jag såg framför mig att han skulle svälta och jag skulle bli världens sämsta mamma.
Iallafall. Andra dagen gick och det sprang sjuksköterskor och barnmorskor inne hos en för jämnan och undersökte mig och bebisen om vartannat. Såret i magen började göra mindre ont så jag kunde komma upp och gå runt och mådde ändå ganska bra. Kevin och tjejerna kom och hälsade på och tjejerna var helt betuttade i den lille bebisen.. Den dagen gjorde dom hälsoundersökning på honom och han var helt frisk föriutom att han hade lite dålig syresättning i sina händer och fötter, men när dom tog om testet några timmar senare så var det bättre så han blev godkänd till slut :) Andra natten kom och då skulle jag sova själv. Bebisen ville inte sova alls, precis som första natten, men vi hade sovit en hel del på dagen så det gick bra ändå. Jag fortsatte pumpa var fjärde timme som dom sa till mig men det kom fortfarande ingenting..
Tredje morgonen så kände jag direkt att jag ville åka hem. Jag kände att vi lika bra kunde kämpa med amnigen hemma och såret på magen kändes helt okej så det kändes som om tidenvar inne för att dra oss hemåt. Det var dags för hörselundersökningen och dom gjorde det en gång.. nej, inget resultat.. två gånger, nej fortfarande inget resultat.. för helvete, inte en höselskadad unge till.. när jag kom tillbaka till rummet började jag stortjuta. Jag ringde till Kevin och berättade att han inte hade klarat hörseltestet och han blev helt tyst... Oh nej.. men dom skulle göra det en tredje gång, precis innan vi skulle åka hem.. vi får hoppas på att det går igenom då.. Timmarna gick och vi skulle åka hem och sköterskan kom tillbaka med apparaten.. inget resultat igen.. Dom skulle skicka en remiss direkt till hörselenheten eftersom vi hade hörselskada i släkten.. jahapp.. denna ororn tog lite av glädjen av att han kommit tyvärr.. det gick inte riktigt att släppa det. När Kevin kom och hämtade mig så såg man hur orolig han var. Han bara såg framför sig alla år av kämpande som han haft med båda tjejerna redan och att det skulle upprepa sig..
Iallafall så kom vi hem och första natten gick jättebra, han sov som en stock och vaknade bara en gång och ville ha mat. På morgonen sen när vi vknade så jävlar i det värkte det i brösten så jag trodde jag skulle avlida. Nu jävlar kom det mjölk! Bebisen hade fortfarande inget bra grepp men nu fick han i sig min mjölk iallafall, tjoohoo! Men fy fan vad ont det gjorde när han sög, skulle det va så här?
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 5
Den lilla tjocka gubben kör mig genom kulvertarna och när vi står i hissen säger han: "Idag ska jag äta jordgubbar till middag" Jaha, "Så taskig du är" säger jag "Jag har inte fått äta nåt sen igårkväll... vad är klockan egentligen?"
Han skrattar till och svarar att den börjar närma sig halv tre och jag bara längtar efter den utlovade förlossningsfikan som ska komma till rummet så snart man är tillbaka. Vi kör in på avdelningen och får äntligen komma in på mitt rum. Där ligger Kevin med vår lilla bebis på sitt nakna bröst som jag bett honom. Jag ville att bebisen skulle få komma ut och ligga hud mot hud så den inte skulle känna sig så ensam.
Hej bebis! Han kommer och lägger honom i min famn och jag har aldrig sett nåt så litet, skrynkligt och älskat det så mycket redan vid första ögonkastet. "Titta på honom, han är helt perfekt" säger Kevin igen. "Så fin han är". Han berättar att han väger 3,6 kilo och är 50 cm lång. Som en medelsvensson. Klockan 12 gick vi från avdelningen till operationen och 12,33 är han född. Snacka om en snabb förlossning :)
När jag ligger där i min säng med honom i famnen så får jag en sån känsla ni vet, som när man ser sig själv uteifrån. Det känns som jag står bredvid sängen och tittar på mig själv och bebisen och allting känns helt sjukt overkligt. Mamma. Från och med nu är jag en mamma. Hon som vet bäst, och mest. Hon som tar hand om en och som alltid kommer att finnas där och ge kärlek. Nu är jag en sån. Jag ska ge allt jag har och bli världsbäst på det!
Efter en stund kom till slut den efterlängtade fikan med en liten svensk flagga och "champagne". Eller äppelcider var det nog iallafall. Så där satt vi och skålade med vår lilla bebis i famnen.
Till att börja med i det här mammeriet så skulle jag försöka amma. Det gick ju sådär. Eftersom det blev kejsarsnitt så sätter inte mjölkproduktionen igång så det kom liksom ingen mjölk och han ville inte heller suga särskilt bra på mitt bröst, han fick liksom inte nåt bra grepp alls. Han åt alltså ingenting alls det första dygnet, men tydligen så var inte det så ovanligt ändå. Dom berättade flera gånger att bebisar är så chockade av att komma ut och dom har en massa fostervatten och grejs kvar i magen så dom mår ändå lite illa dom första 24 timmarna. Okej. Så jag fick iallafall låna en bröstpump så att mjölken skulle rinna till så där satt jag med min bebis och försökte amma en stund och efter det så pumpade jag en stund. Inte direkt vad jag hade tänkt, men jaja, det löser väl sig tänkte jag. Det första dygnet passerade och när han fortfarande inte ville äta så blev jag orolig och till slut så fick vi lite ersättning att ge honom. Från en kopp. För att ge från flaska var ajabaja, då kommer han inte vilja suga på bröstet sen var svaret. Okej, så vi matade vår lilla bebis med en kopp och pyttelite ersättning. Jag bara grät och grät eftersom det kändes som ett sånt stort misslyckande att amningen inte ville fungera och när han väl sen fick grepp och började suga så gjorde det så fruktansvärt ont.. fortsättning följer på det här med amningen..
Iallafall så när vi legat där nån timme och bedövningen börjar släppa så känner jag hur den jävla katetern skaver igen. Nästa gång barnmorskan kommer in frågar jag om hon kan ta ut skitet och hon svarar att jag måste kunna stå och gå själv först. "Ja, men då gör vi det nu då" säger jag och hon hjälper mig upp på benen. Smärtan där var inte att leka med, benen ville egentligen inte alls vara med mig heller men jag tänkte inte ha äckelkatetern längre än nödvändigt. Det gick inte att sträcka på sig alls, så som en fällkniv tog jag ett par stapplande steg. "Jodå, men detta ska nog gå ska ni, se, ni kan nog ta ut den nu" Tacksamhetskänslan när dom tog ut den var enorm, min stackars kisseblåsa har nog aldrig varit så glad.
Kevin stannade hos mig första natten och det var tur för dom fyra stegen till toaletten var precis jag orkade gå, sen ville kroppen svika mig och jag ville helst svimma av. Första natten gick och bebisen sov inte alls. Det gjorde han inte i magen heller på nätterna så det var väl den rytmen han hade i sig fortfarande, han låg och sprallade i sin lilla plastlåda som vi kunde köra runt honom i. Inte mycket till skrik alls utan han låg bara där och tittade och sprallade :)
Fortsättning följer..
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 4
Jag får ett armband med ett nummer på och dom sätter ett likadant på bebisen. Barnmorskan dubbel och trippelkollar så att nummerna stämmer överens och efter det försvinner Kevin iväg med bebisen i famnen tillsammans med barnmorskan och sköterskan från avdelningen. Och där ligger jag, uppsprättad, törstig, känslosam och gråtfärdig. Jag känner fortfarande hur någon håller på där nere vid min mage.Jag rör lite på tårna och en av sjuksköterskorna utbrister: "Kan du röra dina tår?!". Ja, alltså jag känner ju mina ben.. dom sover men dom är inte helt borta. "Jaha, ja, men då kommer det inte dröja länge innan du får träffa din bebis!".
Kirurgen som nu är klar med sitt tackar för sig och försvinner ut. Nästa kirurg kommer in och presenterar sig, jaha, hej hej. "Ja, jag ska bara sy ihop dig här, det går ganska snabbt". Alla springer runt och gör en massa som jag inte ser på grund av skynket. En av sköterskorna som står bredvid mig och kollar mitt blodtryck frågar vad vi hade tänkt att vår lille kille skulle heta och jag svarar att vi inte visste om det skulle bli en tjej eller kille och eftersom vi har två tjejer sedan innan så trodde vi att det skulle bli ännu en tjej så vi har inte riktigt funderat ut nåt pojknamn. Vi pratar lite fram och tillbaka och sköterskan frågar om inte tjejerna har nåt namn som dom vill att han ska heta. "Mmmjo, svarar jag, men det är inte aktuellt. Kenneth kommer jag inte vilja döpa honom till!" Alla skrattar till och frågar var i hela friden dom har fått Kenneth ifrån. Jag berättar att det fanns en man i förra årets julkalender som hette Kenneth som var helt mysig och tjejerna gillade honom, och att vi från början funderade på ett namn som börjar med K eftersom vi båda har förnamn som börjar med K. Vi pratar lite mer om namn och vad man kan tänka sig att han ska heta då helt plötsligt kirurgen som står och syr ihop mig utbrister: "Alltså, detta blir så jävla snyggt!" Eh, jaha? Alla blir tysta och bara tittar på henne. "Ja, alltså, fy fan vad duktig jag varit här!" Jag ser ju inte henne så hon sticker huvudet över skynket och säger: "Detta kommer knappt att synas sen ska du se det blir bara ett lite vitt streck!" Alla börjar skratta och även fast jag känner mig ganska utelämnad när jag ligger där naken på britsen så är det en ganska avslappnad stämning i operationssalen.
Kirurgen som sytt mig tackar för sig och sköterskorna börjar montera ner stativet som jag har framför ansiktet. Dom drar bort operationspappret från min mage och jaha, var det så mina fötter såg ut sist jag såg dem rakt uppeifrån? Och den här magen, är den verkligen min? Helt skrynklig och ihopsjunken. Jag tänker att träning och promenader med vagnen står som nummer 1 på min to-do-list efter att det här kejsarsnittet läkt ihop.. alla sköterskorna utom en tackar för sig och den sista kör ut mig från rummet. Vi stannar precis utanför och väntar på att någon ska komma och köra min säng, för det finns tydligen speciella personer till det. "Transport" kallas det. Ja, jag ska nog aldrig jobba som en sån iallafall. Bara köra omkring sängar på sjukhusområdet. Kul.
Transporten kommer och dom lyfter över mig från operationsbritsen till min säng med en sån lift dom har på äldreboenden. Jag säger att jag nog kan krypa över själv, men det får jag tydligen inte. Vi kör vidare genom kulvertarna och jag hamnar på uppvaket till slut. Den sista sköterskan tackar för sig och lämnar över mig till uppvakspersonalen. "Alltså, jag känner mina ben" säger jag och dom tittar konstigt på mig. "Redan? Ojdå, ja då behöver du inte stanna här så länge. Men ligg här och vila en stunda bara så vi kan hålla lite koll på dig."
Okej. Jag frågar om jag får lov att dricka nånting nu för jag har varit torr i halsen sen klockan 7 imorse.. Jovisst, jag får ett glas vatten och det har nog aldrig varit så gott..
Jag ligger där en stund och filosoferar och efter en stund kommer sköterskan tillbaka och frågar om jag kan lyfta benen. Jag lyfter och sprallar runt med dom lite, förklarar att dom sover ju fortfarande men att jag känner dom ändå. "Kan jag inte få träffa min bebis nu?" frågar jag och hon säger att det går bra, jag berhöver inte ligga kvar där. Hon ringer en ny "transport" och det kommer en tjock liten gubbe och hämtar mig.
"Perinatal nästa" säger han, nu ska du få träffa din bebis!
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 3
"Jaha då var det dags" säger kirurg nummer 1. Hon tvättar min mage med sån röd vätska som väl förmodligen steriliserar min hud och operationssköterskan sätter upp ett stativ med ett skynke precis vid mina bröst så att varken jag eller Kevin ska se vad som händer där nere. Kirurgen frågar hur det känns när hon tvättar och drar en kall trasa på min arm och frågar om det känns likadant. Ja, det göt det ju, fast ändå inte, svarar jag. Ett jättedåligt svar, men hon verkar nöjd. Hon tejpar på en massa papper runt om där dom ska lägga snittet och det är det sista jag får se av gravidmagen. Jag tänker att äntligen är det snart över, graviditeten, kejsarsnittet.. allt.. det här med att vara gravid har inte alls varit min grej. Fattar inte tjejer som tycker det är "magiskt" att vara gravid. Det är bara jobbigt, kroppen blir stor och otymplig och man kan inte göra vad man vill längre. Och nu har jag ändå haft det lätt, inga krämpor som är värda att klaga på, inget illamående, ingenting..
Som om det spelades in så börjar kirurg nummer 2 säga vilket datum det är, att det är ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla och vad hon heter, sen repeterar dom en och en vad dom heter och när alla sagt sitt ber dom mig säga vad jag heter och mitt personnummer igen. "Då lägger jag snittet" säger kirurg nummer 2 och känslan som följer är helt sjuk..
Jag känner ingen smärta, men jag känner att dom tar på mig och att det är någon som pillar där på magen liksom. Först händer det inte så mycket. Efter ett par minuter börjar hela kroppen gunga fram och tillbaka. Man kan jämföra det med att man ligger på en gungande luftmadrass ute på ett blåsigt hav och hela kroppen gungar med vågorna. Skillnaden är att det inte är underlaget som gungar, utan det är som dom drar och sliter i magen och i bebisen för att få ut den. Jag märker att jag nästan tappar luften och jag förstår att båda två då nästan ligger ovanpå mig för att trycka ner bebisen mot snittet. "Det var en STARK liten bebis kan jag säga!" säger den ena kirurgen. "Han vill inte riktigt komma ut!" Jag kommer ihåg att jag börjar känna mig orolig över att dom inte får ut honom och sen så helt plötsligt så slutar det gunga och efter vad som känns som en evighet så kommer det där första skriket. Oh, den lever! En sak jag kan bocka av från min att-oroa-mig-för lista.
Någon håller upp honom över skynket och jag ser bara ett skrynkligt litet skrikande ansikte. Det enda jag kan tänka på är att den lever och att JAG fortfarande lever, ännu en sak som jag kan ta bort från listan.. Jag hör Kevin utropa: "Där är en pung, där är en pung!" Barnmorskan säger "grattis till er lilla pojke!" OJ, en pojke!? i 10 månader har jag varit stensäker på att det var en flicka, en pojke har inte ens funnits på kartan. Kevin pussar mig, DET BLEV EN POJKE säger han innan han får följa med in i rummet bredvid och "klippa navelsträngen". Den är ju redan klippt, men han får symboliskt klippa en liten stump av den biten som är kvar.Sen kommer dom tillbaka ut, Kevin har honom i famnen och jag tror inte han skriker längre. Han bara ligger där och är helt nöjd. Barnmorskan frågar mig om jag vill hålla honom, men nej. Jag ligger med båda armarna på var sitt håll, en massa slangar som är instoppade överallt i mig och jag är helt skakis. "Nej, jag vill inte tappa honom, jag är helt skakig, jag tar honom sen" Hon ser lite förnärmad ut, men jag bryr mig inte, Kevin klarar det bra tänker jag.
"Han är helt perfekt, helt perfekt" säger Kevin. Han upprepar det ett par gånger till innan barnmorskan säger till honom att det är dags att gå till rummet för honom och bebisen. Han pussar mig och vi säger hejdå och ses snart!
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 2
"Är du beredd?" Sa han, och även i operationskläder ser han ut som en grekisk gud. Jag tänker att jag drog turlotten när jag fick tillbaka honom efter alla dessa år.."Japp, nu ska vi äntligen få träffa den som gömmer sig där inne..."
"Du får själv gå till operationssalen" säger barnmorskan, "Vi vill att du rör dig så länge som möjligt". Okej, om det inte hade varit för den jävla katetern så hade jag inte klagat, men FAN vad den skavde den lilla biten vi skulle gå. Dom drog med en säng som jag skulle få ligga i sen när allting var klart och så gick vi över till operationsavdelningen. Där stod det en annan barnmorska och väntade på oss. "Hej! Här ska du få lite hårnät och ett till pappa också..kan du säga dina personuppgifter så ska jag bara kolla så det stämmer med armbandet?" Ja, Karoline bla bla bla. Här nånstans börjar jag gråta. Jag vet inte egentligen varför. Nervös, spänd förväntan, ja, det var nog en blandning av allt möjligt. Nu när jag tänker på det så börjar jag nästan gråta gen. Oh, hormoner.. Sköterskan säger att det är helt normalt att vara nervös, men snart är det över ska du se.. Det står i min journal att jag är förlossningsrädd så förmodligen vet alla om hur nervös jag är.
Vi går vidare och kommer in i ett annat rum där det står en våg på ett bord och lite andra grejer. "Hit ut kommer vi att ta din bebis direkt när den kommer ut från magen så vi kan väga och mäta den och se så att allring är okej".
Det är konstigt. Fastän man liksom var helt borta egentligen så kommer jag nästan ihåg vartenda ord av vad alla säger.
Vi går in i operationssalen och där står ett helt gäng och väntar. "Hej, jag heter bla bla och jag är narkosläkare", "Hej, jag heter blo bla och jag är sjuksköterska" och sen hälsar dom en och en allihopa, kirurgen, operationssköterskan och det kommer in ännu en kirurg tror jag det var. Barnmorskan och sjuksköterskan från avdelningen är också med fortfarande så sammanlagt springer det kanske 6-7 personer där inne.
Dom sätter mig på operationsbänken och börjar sätta på mig blodtrycksmanschett och pulsmötare på fingret och jag får dropp. (Äntligen, MAT!) Dom placerar Kevin på en stol framför mig och han håller mig i händerna. Jag gråter fortfarande så jag får en serviett av någon av sköterskorna. "Jag är så nervös över den här ryggbedövningen" säger jag och någon svarar "Ja, det är okej, det är snart över ska du se". Narkosläkaren kommer fram och förklarar hur allting ska gå till och ber mig kröka ryggen "som en katt". Lättare sagt än gjort med den här jäkla magen ivägen hinner jag tänka innan jag känner hur han börjar räkna mina kotor på ryggen. Han hittar rätt mellanrum där han ska sätta nålen och jag känner ett stick som typ ett blodprov man tar i armen. "Oj, var det inte värre än så här?" säger jag och fortsätter med att katetern är fan värre såifall..Han sticker ett par gånger till och sista gången känns det lite mer, som när man vaccinerar sig, när det spänner till när dom sprutar in vätskan. Lite mer obehagligt eftersom det är i ryggen och inte i armen, men ändå..
Efter 5 sekunder så känner jag att mitt vänstra ben "försvinner". Inte försvinner som i att jag inte känner det längre utan mer som att det somnar men jag fortfarande kan röra det. Sjukt konstig känsla, snart därefter så somnar det andra benet också och dom ber mig lägga mig ner på britsen.Dom placerar Kevin vid min vänstra arm uppe vid huvudet, och han håller mig fortfarande i handen och nu har jag slutat gråta. Man ser på honom att han också är nervös och illa till mods, men vi är förväntansfulla båda två ändå.
Snart ska vi äntligen få träffa vår bebis!
Förlossning och det dära lilla livet som kom ut, del 1
Eftersom jag är ett kontrollfreak av rang så fick jag, efter vissa diskussioner med förlossningsläkaren i Lund, godkänt ett planerat kejsarsnitt. Vi kom överens om att jag skulle gå tiden ut och skulle bebisen inte komma efter fullgången tid så skulle jag få mitt snitt den 29 juni i vecka 40+2. Jag tyckte ändå att det var en bra överenskommelse, då hade bebisen ju tid på sig att ta sig ut för egen maskin om den så ville, och man visste samtidigt att den var "färdigbakad" :)
Jag hade fått en lapp om att jag skulle dyka upp på avdelning 44, Perinatalavdelningen, på BB i Lund klockan 7.00. Sagt och gjort, klockan 6.55 stod jag och Kevin i dörren och knackade på. "Hej, vi hade fått tid klockan 7 för ett planerat snitt?" "Jaha, ja, kom med här så ska vi hitta nånstans för er att sitta". Vi passerade 2 andra par i korridoren som satt och väntade och vi förstod att det var dom andra planerade snitten. Vi blev hänvisade in på ett litet rum med bara en säng och en liten arbetsplats. "Ni får vänta här en stund så ska vi skriva in er". Okej. Drygt en halvtimme senare kom en barnmorska och skrev in mig och gav mig ett armband och sånna snygga sjukhuskläder. Kevin fick sånna fina gröna operationskläder och vi bytte om. Vid 8 kom hon tillbaka och berättade att vi var sist av de 3 planerade snitten idag (jaaaa, det är klart vi är sist!!) och det skulle förmodligen bli vid klockan 12. Bööööh! 12?! Jag var höggravid och ashungrig eftersom jag skulle vara fastande inför operationen. Hur fan ska jag klara mig?? Jag ville bara börja gråta och var på väg att få ett utbrott och bara skita i det och åka hem. Ställa in hela föda-barn grejen och beema ut bebisen ur magen istället.. Nähänä, ut måste den och helst idag så då tar vi till det bästa knepet jag vet som funkar i alla krissituationer; jag sover mig igenom det.. Vi tryckte ihop oss i den lilla sängen och sov en stund. Sen hade vi varit duktiga och förberett datorn med lite serier så vi kollade in ett avsnitt av True Detective. (Skitbra ny säsong, kollakolla!)
Helt plötsligt var klockan 10 och det kom in en annan sköterska: "Då var det dags att sätta katetern!" Uuuuh, okej, redan? Det är 2 timmar kvar? "Ja, men det är lika bra att göra det nu direkt" jahaja. Vi gick in i ett litet undersökningsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon rakade bort lite av håret där nere som jag inte kunnat se på det senaste halvåret och sen tryckte hon in den jävla slangen. Ja, jävla. Av hela denna otroliga upplevelsen med att bli opererad så var den jävla katetern värst. Den skavde och gjorde skitont från det dom satte in den tills den åkte ut.
Iallafall, in i vårt lilla rum igen och sova lite till och sen kollade vi på ett avsnitt av Orange is the new black. När klockan började närma sig 12 så började jag bli lite nervös.. Jag bad Kevin gå ut och fråga hur lång tid det var kvar. Efter 10 sekunder kom han tillbaka:
Nu är det vår tur!
Sista bilden på magen på morgonen innan vi åkte in. Nyduschad med sträva operations-svampar:
Återkommer med fler delar snart :)
Vi lever!
Vi lever!
Alla mår bra och bebisen har alla fingrar och alla tår. Det blidde en liten prins :)
Vi lever i världens amma-bajsa-sova-bubbla nu han och jag. Livet går just nu ut på att stilla hans hunger på ett eller annat sätt.. Jag återkommer med ett längre inlägg snart!
