Ni måste tro ibland att jag är någon sorts manodepressiv borderline-bitch med inslag av schizofreni. Men det är jag nog inte. (med nog som det mest utstående ordet i den meningen) 
Visst, jag går upp och ner... Som folk gör i allmänhet... Det mesta beror nog tyvärr på att jag litar på fel människor. Hänger mig åt dem och sedan blir knullad i röven. Våldtagen. Blödande.. och så tar det en sån jävla tid att kunna resa sig igen.. som jag pratade med en person om igår.. man är inte tonåring längre och kommer över allting på en kväll.. tyvärr..

Iallafall.. detta sätter mig i situationer då jag känner mig helt maktlös. Men det är man ju förstås aldrig. Det är lätt att glömma bort det. Man kan aldrig styra andra, men man kan styra sig själv. Och det är det jag försöker göra nu.. styra mig själv bort från en väg som aldrig kommer att bli som den borde bli.. och jag borde insett det för längesen..

Jag är stark, det vet jag. Men idag finns det så mycket hat inom mig att jag vill explodera. Helst skvätta ut mina inälvor över alla, i ren protest.

Låt mig va nu bara..