Jag vet inte ens hur jag ska börja.. Jag började blogga i maj förra året. Mest för att jag var så uttråkad med mig eget liv. Jag gjorde ingenting, jag festade inte, jag orkade inte ta tag i någonting. Jag hade ett år tidigare flyttat ifrån hus och sambo och efter det så ville jag inte träffa nån ny kille, jag ville bara va själv. Så jag var det, ett helt år. Oskuld på nytt.
Sen i juni förra året träffade jag Elvis. Han har sedan dess varit ett konstant inslag i mitt liv och även i bloggen. Först som J både här och i min gamla blogg, och på senare tid har han blivit Elvis. Mest för att han hade ett foto på MSN där jag tyckte att han liknade Elvis. Sen har det spårat ur med väckningssignaler på mobiler osv. Anyways. Har inte inläggen handlat om honom så har det i det mesta jag skrivit varit någon form av pik till honom. 

Vi träffades alltså när jag var så trött på mitt eget liv att jag bara ville spy. Jag hade inte träffat NÅGON på något "romantiskt" sätt sen jag flyttade ifrån min sambo. Allting började med att jag pratade med Elvis pappa som tyckte att jag skulle träffa hans son. Mest för att han då trodde att om vi blev tillsammans skulle han få mer jobb. Så blev det inte. Så att en kväll när jag satt hemma och bara ville skjuta mig själv så kom jag att tänka på det och letade upp den förlorade sonen på facebook. Vi pratade på MSN ett par dagar och sen den 25:e Juni åkte jag dit första gången, för att "ta en cigg". Och sen stannade jag. Vi var som ler och långhalm den sommaren. Det är precis den grejen som genomsyrat hela vår.. ja, vad man nu ska kalla det.. relation.. dom där jävla ciggen. För oftast när vi hörs så ska vi bara "ta en cigg" sen slutar det med att vi sitter och ordbajsar i hur många timmar som helst. Det är sjukt. jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det slutade iallafall illa efter den sommaren. Vi skulle inte träffas mer. Min värld rasade.

Det är det många av mina vänner inte förstår. Varför jag inte kan släppa honom. Som jag gör med alla andra killar. Det är aldrig någon som fastnar särskilt länge. Men han fick mig att börja leva igen. Han fick mig att älska sex. Han fick mig att öppna mig på ett sätt jag aldrig gjort innan. Och han får mig fortfarande att känna som ingen annan gjort. Och det betydde jävligt mycket då, när jag var så trött på livet.
Iallafall så träffades vi naturligtvis igen. Och igen. Och igen. Och igen. Bara för att ta en cigg, som sen ganska ofta slutade med nåt helt annat. Sen träffas vi ett tag och sen ska vi inte träffas mer. Och sen fortsätter det så.
Jag har aldrig träffat en person som förstår mig så som Elvis gör, och jag är ganska säker på att han känner likadant. Det finns nåt osynligt jävla band mellan oss som gör att vi fan inte kan lämna varandra särskilt länge. Det har vi konstaterat hur många gånger som helst. Kevlar-skit. Sånt som batman har i sin kostym. Det går inte att bryta. Vi har försökt båda två. Men sen har ödet ett jävla sätt att lägga sig i och sen sitter vi där igen, med varsin cigg i handen och undrar vad fan det var som hände. Det är precis som att vi lämnar våra hjärnor vid dörren när vi träffas, vi tänker inte på några konsekvenser av nånting. Förhållande, tid, jobb. Allting bara försvinner. Helt svart.

Men allting har ju inte varit skit. Vi har ganska roligt när vi umgås. Och oftast gör vi skitmycket under dom perioderna. För det första har vi våra all-nighters. Detta sker endast på vardagar, när vi ska upp och jobba. Ganska jobbigt att missa an hel natts sömn. Men timmarna bara springer iväg. Helt plötsligt är klockan halv sex på morgonen och den riktiga Elvis börjar spela väckningssignalen.

Det jag ska komma till är att han nu ska flytta. Han flyttar ifrån Malmö. Ifrån mig. Och idag är sista dagen för Elvis i Malmö. Idag lämnas lägenheten där allting hände. Där VI hände. Det gör ont överallt och det känns som jag inte kan andas emellanåt. Det är ett stort jävla hål i bröstet som kommer bli skitjobbigt att fylla. Men om ödet får spela sin roll så slår jag vad om att vi sitter där snart igen. Med varsin cigg i handen. I bilen. Vid bron. Och undrar vad fan det var som hände.

Så. Elvis has left the building.

Hejdå Elvis. Malmö kommer att bli jävligt tomt utan dig.