Sov gott min älskade kisemise

Allting har ett slut, det finns ingen som lever förevigt. Även om man ibland vill att det ska vara så.

 

Jag och Mulles vägar korsades genom en gammal arbetskamrat som jag satt bredvid när jag jobbade på Relacom en gång i tiden. Hon beklagade sig en dag över att hennes bästa kompis hade en katt som råkade illa ut. Grannarna var inte snälla vid honom utan kastade sten när han gick in i deras trädgårdar och var allmänna katthatare. Precis då hade jag flyttat ihop med min dåvarande sambo och vi hade redan skaffat en katt via KKS (http://www.kks.nu gå in och skänk lite pengar eller hjälp en katt!!) och hade väl egentligen inte tänkt ta en till. Men hon sa att dom var tvugna att avliva den om dom inte hittade någon som kunde ta över honom.

 

Jag gick hem till min sambo och flaxade lite med ögonfransarna och några dagar senare kom Mulle hem till oss. Dom tre första dagarna låg han under vår säng och kom bara ut på natten och åt.

Till slut började han komma fram mer och mer och sen var han överallt, hela tiden. Han ville helst ligga uppe i famnen konstant, även om man stod i köket och lagade mat. Men katten som vi fick från KKS, Zelda hette hon, var en sköldpaddsfärgad, bestämd liten dam. Hon var hela tiden alfa-katten i huset och Mulle hade en passiv roll. Han bara myste. 

 

När jag separerade från den sambon delade vi på katterna och jag fick med mig Mulle. När vi flyttade in i min lägenhet blev han en helt annan katt. Nu var det ju han som styrde och ställde och han levde rövare med mina grannar och alla kaninerna utanför. Detta har ni ju läst om en hel del i bloggen. 

 

Mulle var mitt allt och i fyra långa år gjorde vi ingenting annat än att myste på soffan och bråkade om vem som skulle ha störst plats och flest kuddar i sängen om nätterna. Sen träffade jag min nuvarande sambo och till min stora besvikelse så tålde han inte katter. När jag sålde min lägenhet var jag tvungen att hitta ett nytt hem till min älskade vän. Han flyttade ner till Tvillingmamman ett tag med tyvärr fungerade inte det och nu sen i December fick han komma hem till Lillharpan och där han har myst till det ordentligt med Överingenjören.

 

Han har varit lite halvkrasslig hela tiden, inte ätit osv och i förrigår ringde Lillharpan och sa att det var en tand som var inflammerad och att han borde åka till doktorn för han åt inte ordentligt och drack jättemycket. 

Eftersom min pappa precis gått i pension lyckades jag övertala honom att ta honom till veterinären. När dom hade tagit blodprov konstaterade veterinären att Mulle hade blodbrist och dom röntgade då njurarna. 

Dom var tre gånger så stora som normalt, det var alltså inte så konstigt att han drack så mycket. Pappa ringde upp mig och berättade och jag fick prata med veterinären som sa att det kommer liksom aldrig att bli bra igen. Härifrån går det bara utför och att vi var tvungna att komma in och ge honom dropp nån gång varje månad och sen oftare, men att det nog var bäst för alla parter om han fick sluta sina dagar innan det blev så illa.

Vi tog beslutet att låta honom somna in, det var sjukt jobbigt och jag gråter när jag tänker på honom men vi fick fina år tillsammans och jag kommer alltid sakna och älska honom med hela mitt hjärta.

 

 

 

 

 

Sov gott min älskade vän <3

 

 

Men det var ju tur att jag fortfarande kollar bloggen iblande eftersom jag trodde du sagt upp den helt, men vad ser jag!!?? You are back! :):):)
Jättetråkigt med Mulle :( Men det var nog bättre att göra det nu än låta honom bli så dålig som läkaren sa... :'(

Kram!!