Att vara bonusmamma

Jag surfade runt på FB på lunchen och trillade över denna artikeln från Aftonbladet där Sanna Lundell skriver om bonusmammor och deras syn på bonusbarnen.

 

Alltså, man blir så UPPRÖRD.Jag tycker att det är helt sjukt att det finns kvinnor som ens tänker i dom banorna som hon skriver. Att barnen från mannens gamla förhållande är en börda och att de har ångest inför barnveckorna. 

Hur FAN tänker folk egentligen? Jag blir så jävla mörkrädd ibland, vissa människor är så sjukt jävla egoistiska och borde inte få lov att avla sig själv vidare eller uppfosta några barn över huvudtaget.

 

När jag träffade Kevin gjorde han klart från början att barnen var nummer 1 för honom och jag skulle alltid få dela den förstaplatsen, men han skulle aldrig välja bort dom och kunde jag inte acceptera det så skulle det inte funka mellan oss. Det är nog viktigt att man gör klart detta från början. Naturligtvis accepterade jag det, jag ville ju inte leva ett liv utan honom. 

 

Jag är den första att erkänna att det var tufft i början, jag hade ju bara Tvillingmamman i min närhet som hade barn. Alla mina andra vänner (och jag) var väldigt fientligt inställda till barn i allmänhet. Mest för att folk har en förmåga att skämma bort och curla sina ungar nåt fruktansvärt. Sen var det ju så att dom skulle vänja sig vid mig och jag skulle vänja mig vid dom, men det klickade väldigt bra och nu kan jag inte se ett liv utan dem.

 

Jag tror det är väldigt viktigt också från början att göra klart att det är inte bara pappa som bestämmer här utan det är vi båda två, vi har lika stor bestämmanderätt över dem. När dom är hos oss så är jag mamma nummer 2, det är jag som tar hand om dom som en mamma och dom ska också lyssna på mig. Och samma sak när dom är hos sin riktiga mamma, då har dom en pappa nummer 2 och dom ska lyssna på vad han säger. 

 

Jag tror många gör felet att dom ser det som "vi" och "dom". Så är det inte hemma hos oss, det är VI, VI är en familj, barnen, jag och Kevin. Bara för att jag inte tryckt ut dom från min livmoder betyder inte att jag inte är en "mamma". Minstingen var 3 år när jag och Kevin blev tillsammans. Vad är 3 år av ett liv? Ingenting. 

 

I artikeln pratas det mycket om att barnen är ouppfostrade och curlade, jamen gör nåt åt det då! Du ska säkert stå ut med dom dom närmsta 20 åren så sätt regler hemma hos dig och se till att dom följs! Svårare än så kan jag inte se att det är. Man behöver inte göra det så jävla svårt.

 

Framför allt; det är barn vi pratar om, osyldiga individer som inte hade bestämt om dom ska bli födda eller inte...dom kan inte hjälpa vem deras mamma eller pappa är. Dom kan ännu mindre hjälpa att deras mamma och pappa bestämde sig för att inte leva ihop längre.

 

 

 

 

 

Så jäkla rätt!! Hejja dig!

Du har så rätt så!
Mitt ex hade två barn från ett tidigare förhållande.. Inledningsvis tyckte jag att det var hur mysigt som helst. Allt eftersom sprang verkligheten ikapp och det där mysiga visade sig bli asjobbigt mellan varven. Precis på samma sätt som det kan vara asjobbigt idag, med mina två biologiska barn. Det har ingenting med kärlek att göra, det kallas livet.
För sju år sedan separerade vi, än idag har jag äran att ha kontakt med dessa gudomliga kids, självklart inte dagligen.. men under flera år var jag en viktig del av deras liv, precis som dom var en viktig del av min vardag. Top/downs och allt runt omkring har lärt mig massor, skulle inte vilja byta det mot något. Den som ser bonusbarn som något annat än en tillgång, bör nog rannsaka sig själv OMGÅENDE.

Hej, håller tyvärr inte med! Jag vart faktiskt upprörd av Sannas krönika och jag mejlade henne om hur kränkande hennes artikel var! Jag är en bonusmamma och jag gråter när dagen närmar sig mot helgen, då vi ska hämta styvdottern! Som jag skrev till Sanna, jag älskar min styvdotter men vår relation kommer aldrig bli bra så länge mamman finns med i bilden! I vissa relationer blir det "vi" och "dem" när mamman inte kan acceptera att en ny person har kommit in i pappans liv! Ibland kan avundsjuka orsaka drama som påverkar både styvdottern och styvmamman! Jag försöker varje gång "ge en ny chans" och helgen går hur bra som helst, men så fort vi lämnar av dottern, så bryter helvetet loss! Mamman ringer och kränker, hotar och det har till och med hänt att vi har blivit polisanmälda för saker vi inte gjort! Det är alltid lätt att döma människor precis som Sanna gjorde, jaga har själv flera gånger skrivit mig av på olika forum om att jag inte orkar med min styvdotter! Men efter 6 års av kamp om att få vår lägenhet till att bli ett hem där styvdottern kan må bra, känns omöjligt! Innan man drar en slutsats om att det finns styvmammor där ute som inte vill träffa sina styvbarn kan bero på så mkt! Jag är själv trött av att ständigt ställa upp för styvdottern, och bli spottad i ansiktet av både dottern och mamman! Varför ska jag erbjuda ett hem där mamman lär dottern komma och säga fula ord till mig? Eller komma med bittra kommentarer som får en att må dåligt både psykiskt och fysiskt? Jag lever en gång och jag vill njuta av mitt liv, min styvdotter är välkommen när hon kan respektera mig och mitt hem! Annars tycker jag personligen att hon inte är välkomne! Du får tycka vad du vill! Men du vet inte vilket liv jag har och haft på grund av min styvdotter! Och du vet inte vad som sker bakom väggarna, egentligen är någon annan boven i den här draman men det är alltid styvmammorna som tar allt skit!