Det här med döden
Döden. Man vet att den kommer till alla, men ändå spenderar man ett helt liv över att springa ifrån den eller oroa sig över att den ska komma. Och jag är så fruktansvärt sentimental. Jag och Kevin var hemma hos mina föräldrar och käkade middag i söndags, och medan dom andra fastnade framför nån fotbolls-VM-match så fastnade jag framför ett fotoalbum som legat gömt i bokhyllan. Jag "sorterade" foton när jag var mindre, så alla fotoalbum och fotokuvet som ligger därhemma är omsorgsfullt "sorterade" av mig. Därför var det foton på alla och från alla tidsperioder i detta albumet. Bland annat från vårt förra hus som jag växte upp i. Mamma eller jag (förmodligen jag) har tagit en rad bilder på min pappa när han sitter i mjukisdress i uterummet i soffan. Och han är helt ung. Inga gråa hår i varken skägget eller huvudhåret. Inga rynkor. Inget skinn som hänger runt ögonen. Håret är krylligt ochg busigt och han kan kanske vara i 40-års åldern. Och så vänder jag huvudet upp och tittar på honom när jag sitter där och ser min pappa nu. Galdalf den Grå. Men ändå samma pappa. Och så börjar tårarna rinna. Han har haft en kärlkrampsattack som nästan tog död på honom. Hur länge till får jag behålla honom?
Samma sak med min mamma. Foto från någon skidsemester. Hon kan typ vara i samma ålder, 40-nånting. Ligger i en soffa och sover. Håret är brunt och lockigt. Inga rynkor. Och så tittar jag på henne nu. The Godmother. Grå och rynkig.
Min älskade mamma och pappa. Jag hoppas på att jag får behålla dom i minst 30 år till.
Döden kommer ju som sagt till oss alla. I förra veckan kom den till vår älskade Gunde. Blondies lilla häst som har varit hennes partner dom senaste 18 åren och min kamrat sedan gymnasiet. Jag älsade att vara ute hos Gunde. Bara att komma ut i stallet och känna lugnet. Där går det inte att stressa, det får ta den tid det tar. Gunde har länge haft problem med sina hovar och med hosta, och nu till slut så blev det tydligen för mycket för honom. Jag har inte varit ute i stallet på länge nu. Men jag har saknat det ofta. Och jag har ofta tänkt att jag ska börja åka dit igen. Som vi kommer att sakna honom, älskade häst. Dom här jäkla djuren fastnar ju så fruktansvärt i hjärtat, och det gör så ont när dom inte finns där mer. Jag kan ju inte låta bli och tänka på min lille katt. Min älskade lilla Mulle. Som jag saknar honom. Några kvällar har tårarna börjat rinna när jag saknar honom som mest. Kisekatten.
Lite gamla bilder från arkivet. Avslutar meden bild på mig och Blondie från stallet när vi svullar BK bland hästbajset.
Kommer att sakna dig Gunde, hoppas du får det härligt på dom gröna ängarna uppe i himlen <3
Kommentarer
Trackback
