FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 3
"Jaha då var det dags" säger kirurg nummer 1. Hon tvättar min mage med sån röd vätska som väl förmodligen steriliserar min hud och operationssköterskan sätter upp ett stativ med ett skynke precis vid mina bröst så att varken jag eller Kevin ska se vad som händer där nere. Kirurgen frågar hur det känns när hon tvättar och drar en kall trasa på min arm och frågar om det känns likadant. Ja, det göt det ju, fast ändå inte, svarar jag. Ett jättedåligt svar, men hon verkar nöjd. Hon tejpar på en massa papper runt om där dom ska lägga snittet och det är det sista jag får se av gravidmagen. Jag tänker att äntligen är det snart över, graviditeten, kejsarsnittet.. allt.. det här med att vara gravid har inte alls varit min grej. Fattar inte tjejer som tycker det är "magiskt" att vara gravid. Det är bara jobbigt, kroppen blir stor och otymplig och man kan inte göra vad man vill längre. Och nu har jag ändå haft det lätt, inga krämpor som är värda att klaga på, inget illamående, ingenting..
Som om det spelades in så börjar kirurg nummer 2 säga vilket datum det är, att det är ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla och vad hon heter, sen repeterar dom en och en vad dom heter och när alla sagt sitt ber dom mig säga vad jag heter och mitt personnummer igen. "Då lägger jag snittet" säger kirurg nummer 2 och känslan som följer är helt sjuk..
Jag känner ingen smärta, men jag känner att dom tar på mig och att det är någon som pillar där på magen liksom. Först händer det inte så mycket. Efter ett par minuter börjar hela kroppen gunga fram och tillbaka. Man kan jämföra det med att man ligger på en gungande luftmadrass ute på ett blåsigt hav och hela kroppen gungar med vågorna. Skillnaden är att det inte är underlaget som gungar, utan det är som dom drar och sliter i magen och i bebisen för att få ut den. Jag märker att jag nästan tappar luften och jag förstår att båda två då nästan ligger ovanpå mig för att trycka ner bebisen mot snittet. "Det var en STARK liten bebis kan jag säga!" säger den ena kirurgen. "Han vill inte riktigt komma ut!" Jag kommer ihåg att jag börjar känna mig orolig över att dom inte får ut honom och sen så helt plötsligt så slutar det gunga och efter vad som känns som en evighet så kommer det där första skriket. Oh, den lever! En sak jag kan bocka av från min att-oroa-mig-för lista.
Någon håller upp honom över skynket och jag ser bara ett skrynkligt litet skrikande ansikte. Det enda jag kan tänka på är att den lever och att JAG fortfarande lever, ännu en sak som jag kan ta bort från listan.. Jag hör Kevin utropa: "Där är en pung, där är en pung!" Barnmorskan säger "grattis till er lilla pojke!" OJ, en pojke!? i 10 månader har jag varit stensäker på att det var en flicka, en pojke har inte ens funnits på kartan. Kevin pussar mig, DET BLEV EN POJKE säger han innan han får följa med in i rummet bredvid och "klippa navelsträngen". Den är ju redan klippt, men han får symboliskt klippa en liten stump av den biten som är kvar.Sen kommer dom tillbaka ut, Kevin har honom i famnen och jag tror inte han skriker längre. Han bara ligger där och är helt nöjd. Barnmorskan frågar mig om jag vill hålla honom, men nej. Jag ligger med båda armarna på var sitt håll, en massa slangar som är instoppade överallt i mig och jag är helt skakis. "Nej, jag vill inte tappa honom, jag är helt skakig, jag tar honom sen" Hon ser lite förnärmad ut, men jag bryr mig inte, Kevin klarar det bra tänker jag.
"Han är helt perfekt, helt perfekt" säger Kevin. Han upprepar det ett par gånger till innan barnmorskan säger till honom att det är dags att gå till rummet för honom och bebisen. Han pussar mig och vi säger hejdå och ses snart!
Kommentarer
Trackback
