Vart fan tog blev tiden av?!
2018.
Hur hamnade vi här?! Satt precis och läste igenom min förlossningsberättelse här på bloggen och herregud, det känns som om det var igår. Men 3 år?? Skojar ni med mig?
Vad händer i livet nu då?
Bonusbarnen har fyller i år 11 och 12 år. Dom börjar bli mer och mer "vuxna" och börjar så smått leva sitt eget liv med kompisar, sociala medier och fritidsaktiviteter. Jag och Kevin försöker dra i handbromsen ibland så att livet inte går alltför fort för dem. Just nu väntar vi besked från kollo och de lilla tjejen vill även söka in till Wild Kids så just nu håller vi på med en anmälan till det. Håll tummarna för att hon kommer in :)
Mini-irländaren blir 3 år i sommar. Han har blivit så stor och så förståndig på så kort tid. Mitt hjärta bara blöder när jag tittar på bebisbilderna och tänker hur mycket han har växt och utvecklats. Nu pratar han i tid och otid. Ett konstant babblande är det från hans sida. Han har ett jäkla humör också. Jag vet inte riktigt var han fått det ifrån, jag har mitt kvar. Och han är en sån typisk kille. Så fort han inte har ätit eller sovit tillräckligt så kastas det saker omkring sig. Och rösten på denne lillkillen alltså. Herregud. Alla som får höra hans stämma när han inte får som han vill eller blir ledsen höjer på ögonbrynen. Eh ja. Han har nog en lovande karriär som operasångare eller sopran.
Just nu är det världens vinter i Skåne, det är inte ofta vi har så här mycket snö. Det har kommit typ 30 cm på ett par dagar och vi var ute och åkte pulka hela helgen, mysigt!
Jag har en fundering på att blogga lite igen. Vi får se hur det utvecklar sig!
Bjuder på en bild från förra helgen när vi var på Lalandia och röjde, hela familjen annorlunda och även 2 kompisar till tjejerna!
1 år och typ 2 månader, schwing!
Jaaaaajajaja jag har varit lite dålig på det här med att blogga, helt plötsligt har man 1 miljon andra grejer att göra och tänka på. Phhuuuuuu, inte lätt att va småbarnsmorsa!(Just nu håller jag koll på en auktion på skalkläder till lilleman på Tradera så därför hinner jag blogga i 3 minuter :)
Irländaren har nu iallafall hunnit vara hemma i 5 månader och började jobba i måndags. Vi har tillsammans varit lediga 6 veckor i sommar och hunnit med en hel del, bland annat en husvagnssemester! Ja, det är ju vad det är att sova på en stenhård madrass i en hel vecka, ryggen krånglade på oss båda etfer tre dagar och sommar-Sverige har ju inte det stabilaste vädret, men vi stortrivdes ändå. Vi gjorde precis vad vi ville i en vecka på Öland och det var skithärligt. Tjejerna och C sprang omkring på campingen och gjorde allt möjligt. C blev förbannad för att vi int eville bada i havet lika ofta och lika länge som honom, men han fick ju snällt rätta in sig i ledet som den minsta i familjen. Eller ja, rättare sagt, vi fick snällt rätta in oss i ledet eftersom den minsta i familjen oftast får sin vilja fram..
Tjejerna har hunnit med 2 veckor på kollo och vi har även varit en vända i Småland och firat midsommar med vänner. En väldigt mysig och lyckad sommar. Ovanpå allt så har vi lagt ett sjukt stort trädäck och murat en grill. Alltså, så jävla effektiva vi (läs: Kevin, jag har mest passat bebis) varit! Nu är alla planerade renoveringar slut. Eller va, haha! Trodde ni på den?! NÄÄÄÄÄ, har vi inte jobb så skaffar vi oss det ganska omgående. Vi trillade över lite garderobsdörrar och lite golv som vi nu ska lägga och montera i lillemans rum. Där står idag en halvskranglig garderob och ett billigt laminat-golv från IKEA pryder golvet. Det tänkte vi att det skulle bli vårt höst-projekt.
Det som sätter lite käppar i hjulet är min 160-säng som tar upp halva lillemans rum. (som vi fick vinscha upp med kranbil eftersom den inte gick uppför trappan) Vi är inte riktigt överens vad som ska hända med denna säng. Jag tycker att den borde flytta ner till en av tjejernas rum. Eftersom det är övernattningar till höger och vänster och det someday ändå ska köpas större säng pga pojkvänner osv så kan den lika bra flytta ner och en av deras sängar kan flytta upp till lilleman. Eftersom Kevin känner sig ganska säker på att tjejerna varken ska ha pojkvänner eller pojkar sovandes på rummet så kommer denna sängen icke att flytta in i någon av deras rum. Sååå, vi står nu i en klinsch som vi inte kommer ur och därför är renoveringen inte påbörjad. Just nu pågår ingen större diskussion i ämnet heller eftersom irländaren mår psykiskt dåligt bara han ens tänker på att tjejerna en dag ska ha pojkvänner som sover över. Jodå, så atteeee..
Lilleman har ju också hunnit börja på dagis och ingen hade mer ängest än denna mamman när han skulle börja skolas in. Kevin tog första veckan som var lite påhälsning och lite halv och så tog jag förra veckan som var andra veckan av inskolningen. Eftersom irländaren nu jobbar i Höllviken så kommer jag får lämna och hämta varje dag så att dagarna inte blir så långa. Usch. Första dan skrek han och jag började storgråta och gick. En halvtimme senare ringde dagiset och sa att allting var bra och då började jag gråta för det eftersom allting var jättebra. Andra dagen skrek han och då lyckades jag hålla tillbaka tårarna, fast med gråten i helsen. Resten av dagarna skrek han också men då var det inte lika jobbigt. Men usch, det sitter ändå som en klump i magen hela dagen, man hoppas på att han har det bra men har bara den bilden på näthinnan att han skriker när man går :( Men personalen säger att han är jätteduktig och att han äter och sover som en prins. Mina föräldrar har hämtat honom varje dag nu vid 14,30 men nu har dom tyvärr åkt till Gotland så nästa vecka så får jag hämta honom själv, tänkte gå ner lite i tid nu så att dagarna inte blir så jättelånga. Kanske hämtar vid 15 iallafall. Men det dåliga samvetet knackar ju på hela tiden. Vi får trösta oss med att vi sparat jättemånga föräldradagar som vi kan ta ut och ha långa somrar tillsammans ett bra tag framöver.
Nu är denna småbarnsmamman helt slut så nu rä det dags att knoppa in. Ja, klockan är bara kvart över nio. JAG VET!
8 månader - schwing!!
Då har 8 månader, 1 vecka mammaledighet och 1 väldigt oönskad sjukvecka till sin ände och jag har börjat jobba! Tjoohoooo! Äntligen!
Nyvaken, på väg till mommor och moffor!
Visst, Colin och jag har haft våra moments och haft det riktigt mysigt men mamma trivs bättre i vuxnas sällskap, tyvärr är det så.
Denna veckan smygstartar jag med att jobba lite deltid. Colin är väl omhändertagen hemma hos mina föräldrar men känns lite taskigt att lämna honom 8-9 timmar direkt liksom.. Nästa vecka tar Kevin över och vi är väldigt spända med förväntan över hur detta ska gå 😊
Återkommer med vidare rapport!
Nyvaken, på väg till mommor och moffor!
Känslan av att gå utanför dörren med rena kläder
Eftersom jag har en mor och en far som dels är pensionärer båda två och dels är fruktansvärt hygglo så passar Dom Colin X antal timmar varje vecka. Så även idag när jag tänkte bege mig iväg till Friskis och svettas bort lite mammamage.
Under alla 7,5 månaderna som jag och C varit ihop här hemma så har han kräkts i mängder. Nu när han börjat äta riktig mat är det bara en bråkdel kräks mot vad det var innan. Men dock så kräks det litegrann i tid och otid.
Idag när jag då tänkte att jag skulle gå utanför hemmets dörrar och faktiskt kanske råka stöta på en främling eller två så tog jag på mig rena kläder. Cirka en kvart efter påklädning så går vi utanför dörren och hem till mor och far för att dumpa bebis och bege mig till träning.
Jag tittar mig i spegeln på vägen ut.
Min tröja har utsmetade snorfläckar på båda axlarna och på byxorna sitter det en stor fet kräkfläck i en knävecket. KNÄVECKET!! HUR ÄR DET MÖJLIGT?!
Skitsamma.
Självrespekten hos random mammaledig mor är -36743 så jag bara suckar och hoppar in i bilen.
Bättre lycka nästa gång.
Dags att komma tillbaka till verkligheten!
7 och en halv månad har gått. 7ochenhalvmånad! Fattar ni?! Min lilla lilla fågelunge fyller snart 8 månader och är nu 3 smurfar hög. Han är så snäll, vår lilla bebis. Han är en sån där som man inte tror finns liksom. Han sover hela nätterna, äter allt som bjuds, skriker i stort sett aldrig, gnäller när han är hungrig eller trött.. Ja, så bortskämda vi är! Dessutom sover han middag 2 gånger a 1-1,5 timme per sovning, vår duktiga lilla fågelunge!
Vi har inte hittat på så jättemycket när vi varit hemma. Vi har mest myst i soffan och tagit promenader nästan varje dag om det varit väder och inte regnat. Vi har varit stammisar på Ica maxi och affärerna runt omkring. Vi har även hängt lite med mammagruppen och varit på babycafe i kyrkans lokaler ute i Limhamn där det bjuds på allsång varje vecka. Mysigt faktiskt! Vi har även hängt en hel del hos mormor och morfar och gammelmormor och Tore. Eftersom allihop bor på 5 minuters avstånd från oss så har det blivit ganska naturligt att svänga inom när man är ute och går. När lilleman har sovit har jag plöjt igenom massor av serier, serienörden som man är. Vi har även slötittat pådiverse hemmafruar från New Jersey, Beverly Hills och alla andra hålor i USA som gud glömde..
Vi har även hunnit hänga med några andra mammor och naturligtvis även Colins bästis, Frank, en hel del.
Jag måste förresten tipsa om världens roligaste mamma-blogg som jag skrattar högt åt emellanåt och jag älskar humorn! http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/
Här sitter han tålmodigt och väntar på att jag ska bli klar med bloggandet och stirrar på mitt blommiga mobilskal 😂
Men nu börjar vår mysiga tid lida mot sitt slut och den 1 mars ska jag börja jobba igen. Herregud, vad konstigt det känns! Jag har ju inte jobbat på drygt ett år! Men samtidigt så längtar jag riktigt mycket över att komma tillbaka, med vetskapen om att jag ska ta lite längre ledighet i sommar så är det ganska så chill 😊👍🏻
Sluta nu mamma! Jag vill ha uppmärksamhet!
😍😍
No problemo
Tänk att inte ha något problem alls i hela världen, förutom att man inte får mat tillräckligt snabbt..
Bumbo å sånt!
Livet flyter på här hemma och dagarna passerar en efter en. Bebisen börjar bli mer och mer människa och sover mindre och mindre på dagarna och mer och mer på nätterna.
Dom senaste nätterna har han slutat begära mat mitt på natten och sover mellan 22-06. Då ger jag honom en flaska och sen somnar vi om igen. Imorse gick vi upp 9.30 :)))
Idag har vi testat en Bumbo-stol och det var väldans poppis i drygt 10 minuter och sen blev vi trötta och fick sova lite igen :D
Idag ska vi ut till Sibbarp och hälsa på en kompis som också är mammaledig, jag har blivit lovad en räkmacka, mums!
Dom senaste nätterna har han slutat begära mat mitt på natten och sover mellan 22-06. Då ger jag honom en flaska och sen somnar vi om igen. Imorse gick vi upp 9.30 :)))
Idag har vi testat en Bumbo-stol och det var väldans poppis i drygt 10 minuter och sen blev vi trötta och fick sova lite igen :D
Idag ska vi ut till Sibbarp och hälsa på en kompis som också är mammaledig, jag har blivit lovad en räkmacka, mums!
Det här med att vara mammaledig
Då har jag snart varit mammaledig i 8 veckor + 1 vecka innan förlossningen där jag vilade upp min feta kropp. Alltså 9 veckor. Så här länge har jag aldrig varit ledig i hela mitt vuxna liv. Irländaren började jobba i måndags så denna veckan har jag fått roa mig själv och det har väl gått ganska bra. Eller vem försöker jag lura.. jag är UTTRÅKAD REDAN! Det här med att inte jobba är verkligen inte min grej och jag ska vara hemma 6 månander till..
Eftersom storken lämnade av världens tröttaste bebis här som fortfarande sover ca 95% av dygnet så behöver jag ju inte underhålla honom speciellt mycket. Och eftersom jag också älskar att sova så lägger jag mig oftast bredvid honom och håller honom lite sällskap i drömmarnas värld. Onödigt att han ska ligga där själv och tryna liksom.. Det kommer säkert att bli annorlunda bara inom några veckor när han växer, men just nu så gör vi inte mycket på dagarna. Vi har träffat lite kompisar och hängt hemma vid poolen lite. Jag har till och med sytt gardiner till uterummet. Powerwalkar gör vi en bra stund varje dag, och jag funderar på att dumpa av honom hemma hos mamma och sticka och träna på Friskis nån gång i veckan också.
Men förutom det så har jag inte mer att göra. Tips?
Fröken Elvis
Jag har en ny favoritartist
Vilken röst, gåshud!
Trött bebis
Vi har fått världens tröttaste bebis. Hans absoluta favoritsyssla är att sova, precis som sin mor.
Så just nu får jag jättemycket gjort därhemma när han sover! Not!
Jag lägger mig såklart bredvid och trynar jag med..
Zzzzzzzz
Det här med att man måste blunda ibland..
Kevin har passat bebisen idag på morgonen medans jag fått sova ett par timmar.
Alltså, stackare, vad har pappa gjort.. :D
Nu skulle han sticka iväg och träna och då får jag tillbaka honom såhär, sovandes:
Alltså, stackare, vad har pappa gjort.. :D
Livet po en pinne
Hej!
Nu har vi hunnit spendera 6 veckor hemma med vår bebis! Helt sjukt. Tiden har gått såå fort och hela sommaren har bara sprungit förbi. På måndag börjat Kevin jobba igen och jag blir ensam hemma med den lille hela dagarna. Då ska vi ut och börja powerwalka och bli av med de sista gravidkilona och helst även sambokilona som jag la på mig innan jag blev gravid.. så fort han är lite större så tänkte jag lämna honom hemma hos mamma så kan jag sticka och träna ett par timmar. Min mamma har blivit en riktig mormor som bytar blöjor och syr lakan och grejer, det är kul att dom tar plats i hans liv. Min mormor har varit en väldigt stor del av mitt liv och jag vill att min mamma och pappa ska bli det i hans liv också. Det är ju nästan oundvikligt, eftersom vi bor ett kvarter ifrån varandra :D
Denna veckan är vi "barnlediga" och tjejerna kommer igen imorgon kväll. Nästa vecka är det ridläger för den stora och fritidsdags för den lille så det blir för mig att börja passa tider på morgonen, vilket inte är det lättaste med en bebis som inte alls är van vid att passa en enda tid i sitt liv.. men det ska nog gå!
Idag är Kevin på reunion med sina gamla kompisar från skolan och jag och bebis ligger på soffan och kollar på Magic Mike, perfekt "tjejkväll" :D
Idag har vi varit uppe i stan med Lillharpan och L och kollat på Pride-tåget som gick genom Malmö centum. Kul att se! Mindre kul är att vänsteraktivister gör det till deras parad, det gillar vi inte alls! Sen tog vi en fika i solen vid Hansacompagniet och eftersom jag och Lillharpan har världens sämsta pigment så brände vi oss naturligtvis. Nu sitter jag här med min Rudolf-näsa och bebisen bara ligger och flinar åt mig... känns det som iallafall..
Der här med amningen har vi lagt ner. Det gjorde för ont och jag tänker inte må psykiskt dåligt varje gång jag ska mata honom.. så nu pumpar jag lite och så ger vi resten ersättning. Det är ganska bekvämt också, man ser exakt hur mycket han får i sig och så kan Kevin ta honom själv också. Det är naturligtvis tråkigt att det inte fungerade, jag var helt inställd på att amma, men men.. han kommer förhoppningsvis klara sig med denna lösningen också.
Nu börjar dom strippa på tv, adiieu!
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 6
Första morgonen på avdelningen och Kevin gick och hämtade frukost till mig. Jag fortsatte med amningsförsöken men det kom ingen mjölk och bebisen ville inte ta rätt grepp om mitt bröst. Det kom in sköterska efter sköterska som skulle hjälpa mig och det gick inte alls. Till slut fick vi tips om att handla en amningsnapp i gummi som finns på apoteket, så Kevin körde iväg och fixade det. När jag väl fått på den så funkade det bättre, han fick in hela i munnen och kunde suga bättre, men fortfarande inte någon mjölk och det gjorde fortfarande ganska ont.. hela det andra dygnet gick och även fast jag pumpade och pumpade så kom det inte någon mjölk alls. Två, tre droppar kunde det komma och sen inget mer. Eftersm man i sin enfald tror att amningen ska vara lätt och att den bara ska fungera av sig själv så blev jag ju frustrerad och grät när det inte gick och allting kändes helt hopplöst. Jag såg framför mig att han skulle svälta och jag skulle bli världens sämsta mamma.
Iallafall. Andra dagen gick och det sprang sjuksköterskor och barnmorskor inne hos en för jämnan och undersökte mig och bebisen om vartannat. Såret i magen började göra mindre ont så jag kunde komma upp och gå runt och mådde ändå ganska bra. Kevin och tjejerna kom och hälsade på och tjejerna var helt betuttade i den lille bebisen.. Den dagen gjorde dom hälsoundersökning på honom och han var helt frisk föriutom att han hade lite dålig syresättning i sina händer och fötter, men när dom tog om testet några timmar senare så var det bättre så han blev godkänd till slut :) Andra natten kom och då skulle jag sova själv. Bebisen ville inte sova alls, precis som första natten, men vi hade sovit en hel del på dagen så det gick bra ändå. Jag fortsatte pumpa var fjärde timme som dom sa till mig men det kom fortfarande ingenting..
Tredje morgonen så kände jag direkt att jag ville åka hem. Jag kände att vi lika bra kunde kämpa med amnigen hemma och såret på magen kändes helt okej så det kändes som om tidenvar inne för att dra oss hemåt. Det var dags för hörselundersökningen och dom gjorde det en gång.. nej, inget resultat.. två gånger, nej fortfarande inget resultat.. för helvete, inte en höselskadad unge till.. när jag kom tillbaka till rummet började jag stortjuta. Jag ringde till Kevin och berättade att han inte hade klarat hörseltestet och han blev helt tyst... Oh nej.. men dom skulle göra det en tredje gång, precis innan vi skulle åka hem.. vi får hoppas på att det går igenom då.. Timmarna gick och vi skulle åka hem och sköterskan kom tillbaka med apparaten.. inget resultat igen.. Dom skulle skicka en remiss direkt till hörselenheten eftersom vi hade hörselskada i släkten.. jahapp.. denna ororn tog lite av glädjen av att han kommit tyvärr.. det gick inte riktigt att släppa det. När Kevin kom och hämtade mig så såg man hur orolig han var. Han bara såg framför sig alla år av kämpande som han haft med båda tjejerna redan och att det skulle upprepa sig..
Iallafall så kom vi hem och första natten gick jättebra, han sov som en stock och vaknade bara en gång och ville ha mat. På morgonen sen när vi vknade så jävlar i det värkte det i brösten så jag trodde jag skulle avlida. Nu jävlar kom det mjölk! Bebisen hade fortfarande inget bra grepp men nu fick han i sig min mjölk iallafall, tjoohoo! Men fy fan vad ont det gjorde när han sög, skulle det va så här?
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 5
Den lilla tjocka gubben kör mig genom kulvertarna och när vi står i hissen säger han: "Idag ska jag äta jordgubbar till middag" Jaha, "Så taskig du är" säger jag "Jag har inte fått äta nåt sen igårkväll... vad är klockan egentligen?"
Han skrattar till och svarar att den börjar närma sig halv tre och jag bara längtar efter den utlovade förlossningsfikan som ska komma till rummet så snart man är tillbaka. Vi kör in på avdelningen och får äntligen komma in på mitt rum. Där ligger Kevin med vår lilla bebis på sitt nakna bröst som jag bett honom. Jag ville att bebisen skulle få komma ut och ligga hud mot hud så den inte skulle känna sig så ensam.
Hej bebis! Han kommer och lägger honom i min famn och jag har aldrig sett nåt så litet, skrynkligt och älskat det så mycket redan vid första ögonkastet. "Titta på honom, han är helt perfekt" säger Kevin igen. "Så fin han är". Han berättar att han väger 3,6 kilo och är 50 cm lång. Som en medelsvensson. Klockan 12 gick vi från avdelningen till operationen och 12,33 är han född. Snacka om en snabb förlossning :)
När jag ligger där i min säng med honom i famnen så får jag en sån känsla ni vet, som när man ser sig själv uteifrån. Det känns som jag står bredvid sängen och tittar på mig själv och bebisen och allting känns helt sjukt overkligt. Mamma. Från och med nu är jag en mamma. Hon som vet bäst, och mest. Hon som tar hand om en och som alltid kommer att finnas där och ge kärlek. Nu är jag en sån. Jag ska ge allt jag har och bli världsbäst på det!
Efter en stund kom till slut den efterlängtade fikan med en liten svensk flagga och "champagne". Eller äppelcider var det nog iallafall. Så där satt vi och skålade med vår lilla bebis i famnen.
Till att börja med i det här mammeriet så skulle jag försöka amma. Det gick ju sådär. Eftersom det blev kejsarsnitt så sätter inte mjölkproduktionen igång så det kom liksom ingen mjölk och han ville inte heller suga särskilt bra på mitt bröst, han fick liksom inte nåt bra grepp alls. Han åt alltså ingenting alls det första dygnet, men tydligen så var inte det så ovanligt ändå. Dom berättade flera gånger att bebisar är så chockade av att komma ut och dom har en massa fostervatten och grejs kvar i magen så dom mår ändå lite illa dom första 24 timmarna. Okej. Så jag fick iallafall låna en bröstpump så att mjölken skulle rinna till så där satt jag med min bebis och försökte amma en stund och efter det så pumpade jag en stund. Inte direkt vad jag hade tänkt, men jaja, det löser väl sig tänkte jag. Det första dygnet passerade och när han fortfarande inte ville äta så blev jag orolig och till slut så fick vi lite ersättning att ge honom. Från en kopp. För att ge från flaska var ajabaja, då kommer han inte vilja suga på bröstet sen var svaret. Okej, så vi matade vår lilla bebis med en kopp och pyttelite ersättning. Jag bara grät och grät eftersom det kändes som ett sånt stort misslyckande att amningen inte ville fungera och när han väl sen fick grepp och började suga så gjorde det så fruktansvärt ont.. fortsättning följer på det här med amningen..
Iallafall så när vi legat där nån timme och bedövningen börjar släppa så känner jag hur den jävla katetern skaver igen. Nästa gång barnmorskan kommer in frågar jag om hon kan ta ut skitet och hon svarar att jag måste kunna stå och gå själv först. "Ja, men då gör vi det nu då" säger jag och hon hjälper mig upp på benen. Smärtan där var inte att leka med, benen ville egentligen inte alls vara med mig heller men jag tänkte inte ha äckelkatetern längre än nödvändigt. Det gick inte att sträcka på sig alls, så som en fällkniv tog jag ett par stapplande steg. "Jodå, men detta ska nog gå ska ni, se, ni kan nog ta ut den nu" Tacksamhetskänslan när dom tog ut den var enorm, min stackars kisseblåsa har nog aldrig varit så glad.
Kevin stannade hos mig första natten och det var tur för dom fyra stegen till toaletten var precis jag orkade gå, sen ville kroppen svika mig och jag ville helst svimma av. Första natten gick och bebisen sov inte alls. Det gjorde han inte i magen heller på nätterna så det var väl den rytmen han hade i sig fortfarande, han låg och sprallade i sin lilla plastlåda som vi kunde köra runt honom i. Inte mycket till skrik alls utan han låg bara där och tittade och sprallade :)
Fortsättning följer..
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 4
Jag får ett armband med ett nummer på och dom sätter ett likadant på bebisen. Barnmorskan dubbel och trippelkollar så att nummerna stämmer överens och efter det försvinner Kevin iväg med bebisen i famnen tillsammans med barnmorskan och sköterskan från avdelningen. Och där ligger jag, uppsprättad, törstig, känslosam och gråtfärdig. Jag känner fortfarande hur någon håller på där nere vid min mage.Jag rör lite på tårna och en av sjuksköterskorna utbrister: "Kan du röra dina tår?!". Ja, alltså jag känner ju mina ben.. dom sover men dom är inte helt borta. "Jaha, ja, men då kommer det inte dröja länge innan du får träffa din bebis!".
Kirurgen som nu är klar med sitt tackar för sig och försvinner ut. Nästa kirurg kommer in och presenterar sig, jaha, hej hej. "Ja, jag ska bara sy ihop dig här, det går ganska snabbt". Alla springer runt och gör en massa som jag inte ser på grund av skynket. En av sköterskorna som står bredvid mig och kollar mitt blodtryck frågar vad vi hade tänkt att vår lille kille skulle heta och jag svarar att vi inte visste om det skulle bli en tjej eller kille och eftersom vi har två tjejer sedan innan så trodde vi att det skulle bli ännu en tjej så vi har inte riktigt funderat ut nåt pojknamn. Vi pratar lite fram och tillbaka och sköterskan frågar om inte tjejerna har nåt namn som dom vill att han ska heta. "Mmmjo, svarar jag, men det är inte aktuellt. Kenneth kommer jag inte vilja döpa honom till!" Alla skrattar till och frågar var i hela friden dom har fått Kenneth ifrån. Jag berättar att det fanns en man i förra årets julkalender som hette Kenneth som var helt mysig och tjejerna gillade honom, och att vi från början funderade på ett namn som börjar med K eftersom vi båda har förnamn som börjar med K. Vi pratar lite mer om namn och vad man kan tänka sig att han ska heta då helt plötsligt kirurgen som står och syr ihop mig utbrister: "Alltså, detta blir så jävla snyggt!" Eh, jaha? Alla blir tysta och bara tittar på henne. "Ja, alltså, fy fan vad duktig jag varit här!" Jag ser ju inte henne så hon sticker huvudet över skynket och säger: "Detta kommer knappt att synas sen ska du se det blir bara ett lite vitt streck!" Alla börjar skratta och även fast jag känner mig ganska utelämnad när jag ligger där naken på britsen så är det en ganska avslappnad stämning i operationssalen.
Kirurgen som sytt mig tackar för sig och sköterskorna börjar montera ner stativet som jag har framför ansiktet. Dom drar bort operationspappret från min mage och jaha, var det så mina fötter såg ut sist jag såg dem rakt uppeifrån? Och den här magen, är den verkligen min? Helt skrynklig och ihopsjunken. Jag tänker att träning och promenader med vagnen står som nummer 1 på min to-do-list efter att det här kejsarsnittet läkt ihop.. alla sköterskorna utom en tackar för sig och den sista kör ut mig från rummet. Vi stannar precis utanför och väntar på att någon ska komma och köra min säng, för det finns tydligen speciella personer till det. "Transport" kallas det. Ja, jag ska nog aldrig jobba som en sån iallafall. Bara köra omkring sängar på sjukhusområdet. Kul.
Transporten kommer och dom lyfter över mig från operationsbritsen till min säng med en sån lift dom har på äldreboenden. Jag säger att jag nog kan krypa över själv, men det får jag tydligen inte. Vi kör vidare genom kulvertarna och jag hamnar på uppvaket till slut. Den sista sköterskan tackar för sig och lämnar över mig till uppvakspersonalen. "Alltså, jag känner mina ben" säger jag och dom tittar konstigt på mig. "Redan? Ojdå, ja då behöver du inte stanna här så länge. Men ligg här och vila en stunda bara så vi kan hålla lite koll på dig."
Okej. Jag frågar om jag får lov att dricka nånting nu för jag har varit torr i halsen sen klockan 7 imorse.. Jovisst, jag får ett glas vatten och det har nog aldrig varit så gott..
Jag ligger där en stund och filosoferar och efter en stund kommer sköterskan tillbaka och frågar om jag kan lyfta benen. Jag lyfter och sprallar runt med dom lite, förklarar att dom sover ju fortfarande men att jag känner dom ändå. "Kan jag inte få träffa min bebis nu?" frågar jag och hon säger att det går bra, jag berhöver inte ligga kvar där. Hon ringer en ny "transport" och det kommer en tjock liten gubbe och hämtar mig.
"Perinatal nästa" säger han, nu ska du få träffa din bebis!
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 3
"Jaha då var det dags" säger kirurg nummer 1. Hon tvättar min mage med sån röd vätska som väl förmodligen steriliserar min hud och operationssköterskan sätter upp ett stativ med ett skynke precis vid mina bröst så att varken jag eller Kevin ska se vad som händer där nere. Kirurgen frågar hur det känns när hon tvättar och drar en kall trasa på min arm och frågar om det känns likadant. Ja, det göt det ju, fast ändå inte, svarar jag. Ett jättedåligt svar, men hon verkar nöjd. Hon tejpar på en massa papper runt om där dom ska lägga snittet och det är det sista jag får se av gravidmagen. Jag tänker att äntligen är det snart över, graviditeten, kejsarsnittet.. allt.. det här med att vara gravid har inte alls varit min grej. Fattar inte tjejer som tycker det är "magiskt" att vara gravid. Det är bara jobbigt, kroppen blir stor och otymplig och man kan inte göra vad man vill längre. Och nu har jag ändå haft det lätt, inga krämpor som är värda att klaga på, inget illamående, ingenting..
Som om det spelades in så börjar kirurg nummer 2 säga vilket datum det är, att det är ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla och vad hon heter, sen repeterar dom en och en vad dom heter och när alla sagt sitt ber dom mig säga vad jag heter och mitt personnummer igen. "Då lägger jag snittet" säger kirurg nummer 2 och känslan som följer är helt sjuk..
Jag känner ingen smärta, men jag känner att dom tar på mig och att det är någon som pillar där på magen liksom. Först händer det inte så mycket. Efter ett par minuter börjar hela kroppen gunga fram och tillbaka. Man kan jämföra det med att man ligger på en gungande luftmadrass ute på ett blåsigt hav och hela kroppen gungar med vågorna. Skillnaden är att det inte är underlaget som gungar, utan det är som dom drar och sliter i magen och i bebisen för att få ut den. Jag märker att jag nästan tappar luften och jag förstår att båda två då nästan ligger ovanpå mig för att trycka ner bebisen mot snittet. "Det var en STARK liten bebis kan jag säga!" säger den ena kirurgen. "Han vill inte riktigt komma ut!" Jag kommer ihåg att jag börjar känna mig orolig över att dom inte får ut honom och sen så helt plötsligt så slutar det gunga och efter vad som känns som en evighet så kommer det där första skriket. Oh, den lever! En sak jag kan bocka av från min att-oroa-mig-för lista.
Någon håller upp honom över skynket och jag ser bara ett skrynkligt litet skrikande ansikte. Det enda jag kan tänka på är att den lever och att JAG fortfarande lever, ännu en sak som jag kan ta bort från listan.. Jag hör Kevin utropa: "Där är en pung, där är en pung!" Barnmorskan säger "grattis till er lilla pojke!" OJ, en pojke!? i 10 månader har jag varit stensäker på att det var en flicka, en pojke har inte ens funnits på kartan. Kevin pussar mig, DET BLEV EN POJKE säger han innan han får följa med in i rummet bredvid och "klippa navelsträngen". Den är ju redan klippt, men han får symboliskt klippa en liten stump av den biten som är kvar.Sen kommer dom tillbaka ut, Kevin har honom i famnen och jag tror inte han skriker längre. Han bara ligger där och är helt nöjd. Barnmorskan frågar mig om jag vill hålla honom, men nej. Jag ligger med båda armarna på var sitt håll, en massa slangar som är instoppade överallt i mig och jag är helt skakis. "Nej, jag vill inte tappa honom, jag är helt skakig, jag tar honom sen" Hon ser lite förnärmad ut, men jag bryr mig inte, Kevin klarar det bra tänker jag.
"Han är helt perfekt, helt perfekt" säger Kevin. Han upprepar det ett par gånger till innan barnmorskan säger till honom att det är dags att gå till rummet för honom och bebisen. Han pussar mig och vi säger hejdå och ses snart!
FÖRLOSSNING OCH DET DÄRA LILLA LIVET SOM KOM UT, DEL 2
"Är du beredd?" Sa han, och även i operationskläder ser han ut som en grekisk gud. Jag tänker att jag drog turlotten när jag fick tillbaka honom efter alla dessa år.."Japp, nu ska vi äntligen få träffa den som gömmer sig där inne..."
"Du får själv gå till operationssalen" säger barnmorskan, "Vi vill att du rör dig så länge som möjligt". Okej, om det inte hade varit för den jävla katetern så hade jag inte klagat, men FAN vad den skavde den lilla biten vi skulle gå. Dom drog med en säng som jag skulle få ligga i sen när allting var klart och så gick vi över till operationsavdelningen. Där stod det en annan barnmorska och väntade på oss. "Hej! Här ska du få lite hårnät och ett till pappa också..kan du säga dina personuppgifter så ska jag bara kolla så det stämmer med armbandet?" Ja, Karoline bla bla bla. Här nånstans börjar jag gråta. Jag vet inte egentligen varför. Nervös, spänd förväntan, ja, det var nog en blandning av allt möjligt. Nu när jag tänker på det så börjar jag nästan gråta gen. Oh, hormoner.. Sköterskan säger att det är helt normalt att vara nervös, men snart är det över ska du se.. Det står i min journal att jag är förlossningsrädd så förmodligen vet alla om hur nervös jag är.
Vi går vidare och kommer in i ett annat rum där det står en våg på ett bord och lite andra grejer. "Hit ut kommer vi att ta din bebis direkt när den kommer ut från magen så vi kan väga och mäta den och se så att allring är okej".
Det är konstigt. Fastän man liksom var helt borta egentligen så kommer jag nästan ihåg vartenda ord av vad alla säger.
Vi går in i operationssalen och där står ett helt gäng och väntar. "Hej, jag heter bla bla och jag är narkosläkare", "Hej, jag heter blo bla och jag är sjuksköterska" och sen hälsar dom en och en allihopa, kirurgen, operationssköterskan och det kommer in ännu en kirurg tror jag det var. Barnmorskan och sjuksköterskan från avdelningen är också med fortfarande så sammanlagt springer det kanske 6-7 personer där inne.
Dom sätter mig på operationsbänken och börjar sätta på mig blodtrycksmanschett och pulsmötare på fingret och jag får dropp. (Äntligen, MAT!) Dom placerar Kevin på en stol framför mig och han håller mig i händerna. Jag gråter fortfarande så jag får en serviett av någon av sköterskorna. "Jag är så nervös över den här ryggbedövningen" säger jag och någon svarar "Ja, det är okej, det är snart över ska du se". Narkosläkaren kommer fram och förklarar hur allting ska gå till och ber mig kröka ryggen "som en katt". Lättare sagt än gjort med den här jäkla magen ivägen hinner jag tänka innan jag känner hur han börjar räkna mina kotor på ryggen. Han hittar rätt mellanrum där han ska sätta nålen och jag känner ett stick som typ ett blodprov man tar i armen. "Oj, var det inte värre än så här?" säger jag och fortsätter med att katetern är fan värre såifall..Han sticker ett par gånger till och sista gången känns det lite mer, som när man vaccinerar sig, när det spänner till när dom sprutar in vätskan. Lite mer obehagligt eftersom det är i ryggen och inte i armen, men ändå..
Efter 5 sekunder så känner jag att mitt vänstra ben "försvinner". Inte försvinner som i att jag inte känner det längre utan mer som att det somnar men jag fortfarande kan röra det. Sjukt konstig känsla, snart därefter så somnar det andra benet också och dom ber mig lägga mig ner på britsen.Dom placerar Kevin vid min vänstra arm uppe vid huvudet, och han håller mig fortfarande i handen och nu har jag slutat gråta. Man ser på honom att han också är nervös och illa till mods, men vi är förväntansfulla båda två ändå.
Snart ska vi äntligen få träffa vår bebis!
Förlossning och det dära lilla livet som kom ut, del 1
Eftersom jag är ett kontrollfreak av rang så fick jag, efter vissa diskussioner med förlossningsläkaren i Lund, godkänt ett planerat kejsarsnitt. Vi kom överens om att jag skulle gå tiden ut och skulle bebisen inte komma efter fullgången tid så skulle jag få mitt snitt den 29 juni i vecka 40+2. Jag tyckte ändå att det var en bra överenskommelse, då hade bebisen ju tid på sig att ta sig ut för egen maskin om den så ville, och man visste samtidigt att den var "färdigbakad" :)
Jag hade fått en lapp om att jag skulle dyka upp på avdelning 44, Perinatalavdelningen, på BB i Lund klockan 7.00. Sagt och gjort, klockan 6.55 stod jag och Kevin i dörren och knackade på. "Hej, vi hade fått tid klockan 7 för ett planerat snitt?" "Jaha, ja, kom med här så ska vi hitta nånstans för er att sitta". Vi passerade 2 andra par i korridoren som satt och väntade och vi förstod att det var dom andra planerade snitten. Vi blev hänvisade in på ett litet rum med bara en säng och en liten arbetsplats. "Ni får vänta här en stund så ska vi skriva in er". Okej. Drygt en halvtimme senare kom en barnmorska och skrev in mig och gav mig ett armband och sånna snygga sjukhuskläder. Kevin fick sånna fina gröna operationskläder och vi bytte om. Vid 8 kom hon tillbaka och berättade att vi var sist av de 3 planerade snitten idag (jaaaa, det är klart vi är sist!!) och det skulle förmodligen bli vid klockan 12. Bööööh! 12?! Jag var höggravid och ashungrig eftersom jag skulle vara fastande inför operationen. Hur fan ska jag klara mig?? Jag ville bara börja gråta och var på väg att få ett utbrott och bara skita i det och åka hem. Ställa in hela föda-barn grejen och beema ut bebisen ur magen istället.. Nähänä, ut måste den och helst idag så då tar vi till det bästa knepet jag vet som funkar i alla krissituationer; jag sover mig igenom det.. Vi tryckte ihop oss i den lilla sängen och sov en stund. Sen hade vi varit duktiga och förberett datorn med lite serier så vi kollade in ett avsnitt av True Detective. (Skitbra ny säsong, kollakolla!)
Helt plötsligt var klockan 10 och det kom in en annan sköterska: "Då var det dags att sätta katetern!" Uuuuh, okej, redan? Det är 2 timmar kvar? "Ja, men det är lika bra att göra det nu direkt" jahaja. Vi gick in i ett litet undersökningsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon rakade bort lite av håret där nere som jag inte kunnat se på det senaste halvåret och sen tryckte hon in den jävla slangen. Ja, jävla. Av hela denna otroliga upplevelsen med att bli opererad så var den jävla katetern värst. Den skavde och gjorde skitont från det dom satte in den tills den åkte ut.
Iallafall, in i vårt lilla rum igen och sova lite till och sen kollade vi på ett avsnitt av Orange is the new black. När klockan började närma sig 12 så började jag bli lite nervös.. Jag bad Kevin gå ut och fråga hur lång tid det var kvar. Efter 10 sekunder kom han tillbaka:
Nu är det vår tur!
Sista bilden på magen på morgonen innan vi åkte in. Nyduschad med sträva operations-svampar:
Återkommer med fler delar snart :)
Vi lever!
Vi lever!
Alla mår bra och bebisen har alla fingrar och alla tår. Det blidde en liten prins :)
Vi lever i världens amma-bajsa-sova-bubbla nu han och jag. Livet går just nu ut på att stilla hans hunger på ett eller annat sätt.. Jag återkommer med ett längre inlägg snart!
Dagen före..
Då var det dags. Imorgon bitti åker vi till Lund för att plocka ut bebisen från min mage. Allting känns konstigt nu. Allt känns liksom som sista gången. Sista kvällen som jag och Kevin har barnfri på de kommande 18? åren. Sista natten som jag har chansen att sova utan bebisskrik. Sista dagen utan den konstanta oron för att det ska hända min bebis nåt. Eller ja, den oron har ju i och för sig funnits nu när den legat i magen också, men där inne är den ju ändå skyddad.. Inte som här ute där allt kan hända.
Men det är också sista dagen jag behöver oroa mig för att det ska gå fel under förlossningen. Sista dagen jag tror att den ska dö i min mage. Sista dagen jag behöver oroa mig för att JAG ska dö under förlossningen.
Ja. Ni fattar.
Imorgon bitti klockan sju ska vi inställa oss på sjukhuset.
Håll alla tummar och tår för att vi kommer hem hela och oskadda allihop.
Bebisdax snart?
Då är dagen D här och snart har halva passerat också, och än så länge ser det inte ut som att bebisen gör nån ansträngning till att komma ut.. Men, plötsligt händer det väl som man säger. Vi är nig ganska inställda på att den kommer hålla sig inne fram till måndag när det är dags för snitt. Även om jag är född för tidigt så brukar man ju gå över tiden som förstföderska.
Jag har iallafall varit hemma hela denna veckan och nästan blivit deprimerad på kuppen så tråkigt det har varit. Det här med att gå hemma och inte göra ett skit är inte riktigt min grej.. Har klättrat på väggarna, tvättat och tvingat mig själv hem till folk hela veckan. Idag ska jag in till stan och äta lunch med Skurupsborna inne på deras restaurang Basement som ligger inne på Gamla Väster.
Jag har iallafall varit hemma hela denna veckan och nästan blivit deprimerad på kuppen så tråkigt det har varit. Det här med att gå hemma och inte göra ett skit är inte riktigt min grej.. Har klättrat på väggarna, tvättat och tvingat mig själv hem till folk hela veckan. Idag ska jag in till stan och äta lunch med Skurupsborna inne på deras restaurang Basement som ligger inne på Gamla Väster.
Så, håll tummarna för att bebis tittar ut i helgen!
Vecka 40 och ösregn
Jaha. Då var det sista veckan och kommer hen inte ut nu i veckan så kommer den på måndag med ett snitt. Så idag är det verkligen bara max en vecka kvar! Känns helt sjukt konstigt, men otroligt spännande och bra. Idag är ju min första lediga dag och naturligtvis så ösregnar det :) jag hade tänkt kanske klippa gräsmattan eller nåt så det skulle kunna komma igång lite men nehä, det blir ingenting med det. Varken idag eller imorron som det ser ut nu.. 
Den är gjord i ull och är jättemjuk så det blir perfekt för bebisen att ligga och rulla runt på sen :)
Ända sedan jag bodde i lägenheten har jag suktat efter en matta som jag såg i en inredningstidning. Den kommer från danska märket Hay och heter Pinnochio. Den kostar en hel del att köpa ny och jag var till och med inne på att köpa en kopia men sen festade jag nog upp den lönen så det blev aldrig nåt. Men så förra helgen så var det en tjej som skulle sälja en begagnad i en grupp på Facebook så då slog jag till! Och nu har jag äntligen den, och så fin den är!
Den är gjord i ull och är jättemjuk så det blir perfekt för bebisen att ligga och rulla runt på sen :)
Nä, nu ska jag kolla dagtv och sy gardiner.. Vafan, kunde det inte varit lite fint väder?! Grr..
Vecka 39!!
Då var man framme i nästsista veckan.. Oooooo vad nära det är nu! Nu kan det hända när som helst! Jag riktigt längtar efter att få träffa den som gömmer sig där inne..
Jag bestämde mig idag att det är dags att sluta jobba. Jag jobbar denna veckan ut men sen får det vara nog. Jag sover så jäkla dåligt så på morgonen när klockan ringer känner jag mig som en zombie.. Men en vecka innan bf är väl ganska bra att gå hem tycker jag?? Det får man va nöjd med..
Uterum, tjooohooooo!
Då var byggnationen av uterummet i full gång. Eftersom toaletten på entréplan nu är helt färdig så satte Kevin och pappa igång förra helgen med att snickra lite på uterummet. Alltså, jag tror inte riktigt ni förstår hur skönt det kommer att bli med ett uterum. SÅ JÄVLA SKÖNT!
Kevin har fått en liten nytändning nu också på snickrandet. Han tyckte det var ganska tråkigt med badrummet. Allt kladd med fix och fog och kaklingen med världens tjockaste kakelskivor som skulle skäras och gick sönder och skit. Men nu när han får slå med sin lilla hammare och dricka öl, barbröstad i trädgården, då trivs han :)
Igår så var mamma och pappa på Nordea Masters och kollade så vi fick ingen hjälp då. Jag fick rycka in och hjälpa Kevin och måla lite. Det är ju typ det jag kan göra nu. Det har hänt nånting med mina händer och armar. Dom somnar stenhårt när jag sover och sen när jag ska väcka dom så får jag fruktansvärt ont. på dagarna kan jag knappt böja fingrarna för dom är så svullna och gör ont. Ja, det är väl en gravidkrämpa som försvinner så fort den lille är ute, hoppas på det. Ni ska se mina trästockar till fötter, herregud. Jag kommer inte i några skor alls förutom mina inneskor på jobbet så dom får jag gå i alltid.Dom och foppatofflorna. Men Lillharpan har förbjudit mig att använda foppatofflor så det är uteslutet utanför hemmets vrå.
Iallafall så är stommen uppe till uterummet nu och det går undan, nu ska snart takstolarna sättas. Nu är vi dessutom barnfria i nästan tre veckor eftersom barnen åker iväg på kollo så då går det att lägga mer tid på det. Så kul det kommer att bli för dem, jag vill också åka på kollo! När jag var ung och kroppen höll för att spela fotboll så var det Höllvikenlägret man längtade efter hela året om. Jag älskade att åka på läger! Så mysigt och spännande, och det bästa av allt var ju discot och spökrundan sista kvällen innan man skulle åka hem :)
Hoppas bara vädret håller sig någorlunda bra så dom kan bada och hitta på en massa kul!
Vecka 37, bara 3 veckor kvar!
Jahapp, tre veckor kvar. Spännande! Jag ser så mycket fram emot att se den lille krabaten som ligger där inne och sparkar och har sig..
12 kilo har jag gått upp. Återstår att se vad det blir i slutändan!
Häftet!
12 kilo har jag gått upp. Återstår att se vad det blir i slutändan!
Igår var vi på Babel och kollade på Polacken som hade spelning med sitt band. Trevligt! Började med en plankstek på Mascot på Möllan, mums! Babel var mindre än vad jag förväntade mig, men det var ändå ganska mycket folk som kommit för att se bandet. Vi hade med oss Mangon, som vi känt väldigt många år, både jag och Kevin. Tog en skithäftig bild på Kevin och Mangon, det råkade lysa en scenlampa på grabbarna precis när jag klickade :D
Häftet!
Sjuk
Kevin har smittat mig med världens dunderförkylning. Trots att han varit hängig så har han gått till jobbet, men nu när jag blev sjuk så stannade jag hemma. Dels så sover jag skitdåligt nu när magen är ivägen hela tiden, och sen när jag blev förkyld och inte får använda nässpray.. Ja, nu sover jag inte alls kan jag säga..
Bara 4 veckor kvar....
Och jag får sånt fint stöd från min kära sambo:
Bara 4 veckor kvar....
Och vi fortsätter med lite Whittan..
Irländaren cyklar ju numera till jobbet eftersom hans bil helt plötsligt bestämde sig för att kollapsa.
En kväll i förra veckan när han kom in genom dörren så var han genomsvettig och helt anfådd:
Jag: - Men, vad har du gjort?
Han: - Du! Det var en gubbe som cyklade om mig på en raksträcka och jag tänkte, NEJ, jag ska fan ta honom! Och med lite Whitney Houston i hörlurarna så bara svävade jag förbi honom!
Jag: - Nä, men vänta nu här, med Whitney Houston i hörlurarna?? Det är vad som får igång dig eller?? HAHA! Jag hade nog förstått bättre om det var techno eller nån hardcore låt liksom!
Han: - Ehhh.
Jag: - Vilken låt pratar vi om? I will always love you? Run to you?
Han: - Sluta mobbas!
Det känns som min kärlek till Whittan har smittat av sig på honom ordentligt :D
Vad sägs om lite Elvis såhär en tisdagkväll?
Your kisses lift me higher
Like the sweet song of a choir
You light my morning sky
With burning love
Like the sweet song of a choir
You light my morning sky
With burning love
Malmö Live, ultraljud och babyshower!
Ja, då var det ett tag sedan jag uppdaterade igen. Jag får för mig att jag ska få mer tid när bebisen väl kommer, men jag börjar tvivla på det..
Iallafall. För två veckor sedan så fick vi gå på smyginvigning av Malmö Live. Eftersom det är SKANSKA som byggt det och Kevin jobbar på den arbetsplatsen så blev alla byggarna och alla som varit inblandade i bygget inbjudna med respektive. Ssmtidigt var det första gången som det var fullsatt i den stora konsertsalen så dom passade på att testa ljudet och akustiken. Det är ju ett väldigt pampigt bygge och det är sjukt stort med en massa salar och ett stort hotell. Kevin är och bygger på ett bostads/företagshus som ligger bredvid så när det väl är klart så är det en helt ny stadsdel, helt sjukt. Det var iallafall en jättefin invigning. Malmö symfoniorkester spelade några stycken och man fick lite plockmat och dricka. Och så fick jag ju träffa vissa av Kebins arbetskamrater, bara det är ju en upplevelse :D
Sen var vi ju på ultraljud igen också! Eftersom jag är inskriven på Cura i Malmö så får jag helt automagiskt 2 extra ultraljud om man är gravid. Hur bra som helst. Så vi var och fick lite 3D-bilder på Hen och fick veta att allting var fortfarande bra. Allt var helt normalt och bebisen mådde bra. Den vägde då nästan exakt 2 kilo och barnmorskan tyckte att det var en livlig liten prick som simmade runt där inne.
På bilden så ser man ett litet leende också, gulle :)
Jag och mina vänner har haft djupa samtal om det här med att anordna överraskningsfester för varandra. Ingen av oss vill till exempel ha en möhippa med skämmiga inslag, att man ska gå runt på stan och göra bort sig eller göra nåt man inte känner sig bekväm med. Utan när det är nånting som ska firas så ställer vi istället frågan "vill du att vi ordnar en möhippa/babyshower?" Y ville till exempel inte alls ha nån babyshower till någon av sina graviditeter och det måste man ju respektera som vän, Lillharpan hade vissa önskningar när det gällde sin egen möhippa osv. Jag fick frågan om jag ville ha en babyshower och ja, det hade jag väl kunnat tänka mig. Men sen har tiden gått och det har inte hänt nånting så jag tänkte att äh, det blir väl ingenting då? Men i söndags så blev det och det var jättemysigt :) Tjejerna hade fixat lite brunch hemma hos Lillharpan och jag fick lite presenter och vi snackade skit i x antal timmar, helt perfekt :) Inga tramsiga lekar eller sånt skit. Bara en mysig get-together!
Syran tog några bilder, och jag ser ut som en fet elefant på alla, men men.. :
Idag är det bara 5 veckor kvar! Uuuuuusch, vad det börjar närma sig nu! Men det ska bli så skönt att bli av med magen och äntligen få hålla i vår lilla bebis..
Idag så är Kevin och den fd Norsken på Baltiskan och kollar på Superior Challenge och MMA. Jag gav Kevin det i present när han fyllde år, med förbehåll om att jag slapp följa med. Det är ju sjukt äckligt att titta på, men det är Kevins favoritgrej att kolla på så det är väl bara att acceptera :)
Såååå, nu ska jag kolla sista avsnittet av säsongen av Vampire Diaries, tjoohoo :)
Vecka 32
Igår gick jag in i vecka 32, vilket betyder att det bara är 8 veckor kvar tills den lille ska titta ut. Helt sjukt hur fort tiden går nu..
I nästa vecka är det Valborg, som alla andra fjortisar så ska vi naturligtvis ha fjotisfest. KRÖKAAA! Mmm, just det. Och sen fyllde vi 30 och började få ångest över att vara bakfulla en hel söndag.. och så blev vi gravida och kunde inte dricka nånting alls.. eller röka.. böööööh. Ja, men vi ska iallafall ha folk hemma. Två höggravida och en liten ettåring. Fedefest kommer det bli!
Saker jag ska göra när bebisen är ute (som jag aldrig trodde att jag skulle sakna):
1. Äta Brieost och kex. I MASSOR. Och sen fylla på med parmaskinka och gravad lax! Oh, gud.. gravad lax...
2. RÖKA (smygröka när inte bebisen är i närheten iallafall)
3. Dricka ett iskallt glas rosévin. Bara ett. Det får man.
4. ÄTA IPREN. Nu är man hänvisad till jävla Alvedon, vad hjälper det mot huvudvärk?? I.N.G.E.N.T.I.N.G.
5. Njuta av att kunna se min egen fisse igen. Jag har ingen aning om hur det ser ut där nere nu..
6. RAKA BENEN! Sittande i duschen, jag kommer inte riktigt ner där på golvet i dagsläget.
Vi har iallafall fått hur mycket som helst gjort här hemma. Igår lade vi klart golvet utanför nya toan. Skitsnyggt blev det, samma golv som vi la i tjejernas rum, så det går ihop med deras hall. På måndag kommer rörläggaren och kopplar in toan, vasken, duschen och handdukstorken så då kan man säga att toan blir helt färdig. Tjooohooo! Ska bli skönt nu när magen bara växer och växer att slippa springa upp eller ner en våning varje gång man behöver kissa..
Irländaren har redan börjar förbereda för byggnationen av uterummet. Trädgården är fylld nu med trä och plintar så det är bara att köra igång när man har lust och det är fint väder. Mina föräldrar är just nu nere i Bulgarien och leker reseledare för en resebyrå som säljer golfresor. Dom har varit där nere nu hur länge som helst. Typ sen i Mars nångång. Pappa kommer hem nu på lördag så jag mailade ner en bild på allt virke som kommit med texten "Kevin har förberett lite arbete för pappa nu när han kommer hem :)" Hehe, svaret? "Ja, jag ser att han har tagit hem lite spillvirke som vi kan såga ner och elda upp, jättebra!" Han är för rolig min pappa :)
Nä, dags att ta tag i dagen. tjing!
